Det här är en riktig arbetstagarjul. Julafton, juldag och annandag på måndag, tisdag och onsdag. Och nyårsafton och nyårsdag påföljande måndag och tisdag. Med ett litet uttag av ledighet så blir det en lång sammanhållen arbetsfri tid. För många finns det verkligen möjlighet att fira en inte bara fröjdefull utan även fridfull jul med gott om tid för familj, släkt och vänner.
Många andra har dock inte den möjligheten. De jobbar i yrken med arbetsuppgifter som måste utföras oavsett om det är vardag eller dopparedag. De ställer diagnoser och vårdar de sjuka. De vårdar utrymmen som måste vara hygieniska. Poliser måste finnas till hands bland annat för att ta hand om brottslingar och offer då julen blivit överförfriskad och någon har snedtänt något helt annat än juleljusen.
Apropå juleljusen så måste räddningstjänsten vara förberedd på – och kanske behöver den rycka ut – i händelse av att det börjar brinna. Eller också få de ta hand om olycksdrabbade i den täta jultrafiken.
Kustbevakningen måste vara i tjänst, liksom tull och gränspolis. Militären måste upprätthålla en grundläggande beredskap. Affärer som är beroende av juletidens köptryck behöver hålla öppet och de gamla som behöver bo i särskilt boende behöver den omvårdnad de normalt får även under stora helger. Det gäller för övrigt alla utsatta i olika typer av speciella boenden.
Fångvården måste också vara i tjänst och viss bemanning och en beredskap att rycka in behövs också inom alla de verksamheter som tillhandahåller olika tjänster som är oundgängliga i ett modernt samhälle. Elektricitet. Vatten och avlopp. TV och radio. Fjärrvärme. Och så vidare.
Jag har inte ambitionen att räkna upp alla som behöver arbeta jul, mellandagar och nyår. Men de är många och de är värda vår uppskattning för att de är beredda att jobba och göra en insats och upprätthålla viktiga verksamheter när många av deras vänner kan fokusera på umgänge och trivsel.
Att mer än tre månader efter valet äntligen bilda regering tillhör tydligen inte dessa viktiga verksamheter. Med talmannens goda minne fick partipolitiken långledigt över julen. Nästa statsministervotering ska inte ske förrän den 16 januari så de får nästan fyra veckor på sig. De får gott om tid på sig att knäcka nötter framför brasan, innan de behöver ta sig an den där jättenöten som de tampats med sedan september. Plikttrogenheten och samhällsansvaret imponerar verkligen inte.
Somliga oroar sig över hur förtroendet för partipolitiken ska påverkas av ett eventuellt extraval. Jag vill påstå att skadan till stor del redan är skedd, vilket också syns i förtroendemätningarna. Även om den naturligtvis kommer att fördjupas ytterligare om det verkligen blir extraval.
Jag tror dock att det finns ”lösningar” i statsministerfrågan som kan skada förtroendet än mer än vad ett extraval skulle göra. Exempelvis om Annie Lööf fick sin vilja igenom och lurade in Moderaterna och Socialdemokraterna i samma stora koalition, som får bedriva någon typ av icke-politik för att överhuvudtaget kunna hålla ihop.
Men det är kanske ofint att tjata om sådant här nu, när de ledande företrädarna för våra politiska partier håller helg och låter nationen vänta medan de dricker glögg insvepta i lammskinnet de köpte under Almedalsveckan i somras.