Efter valet 2010 har svensk politik i förhållande till Sverigedemokraterna handlat om avståndstagande och tystnad. Övriga partier har gjort gemensam sak i att inte söka stöd och samarbete med SD. Som en konsekvens därav har SD fått mycket lite eller knappt något sakpolitiskt reellt inflytande och deras avtryck drygt fyra år senare inskränks till ett enahanda skuldbeläggande av allehanda bekymmer på invandringen. Ändå får de ett allt större stöd hos väljarna. Ett parti som är sprunget ur inte bara ett allmänt smygande i skuggorna utan som har sina nutida rötter i klart främlingsfientliga kretsar.
Över 80 procent av de som röstade i höstens riksdagsval delar inte Sverigedemokraternas värderingar. Den skygge kan gömma sig bakom den siffran. Fakta är dock att Sverigedemokraterna växer, enligt Novus senaste mätning strax innan jul. Så var går gränsen? När kan inte ens den skyggaste blunda för vad som håller på att hända?
Det handlar inte om att ändra förhållningssätt till Sverigedemokraterna avseende uppgörelser och samarbeten i riksdagen. Men förhållningssättet till migrations- och integrationspolitiken måste ändras i det avseendet att frågorna måste börja diskuteras utifrån konkreta förslag. Problemet är att svenska politiker framstår som ytterst obekväma, ibland rent av rädda, för att ta de diskussionerna. Kanske är det för att debattklimatet i massmedia utvecklas till att säger du någonting överhuvudtaget som inte bara är floskler eller plattityder om självklarheter som att Sverige ska ta emot flyktingar och visa solidaritet med omvärlden så riskerar du att sammanblandas med Sverigedemokraterna eller utpekas som rasist.
Detta är inte konstruktivt. Med ett sådant debattklimat avskräcks alla seriösa deltagare med hjärtat på rätta stället och kvar står endast de som krupit fram ur skuggorna med dunkla värderingar. Det är väl ändå inte så vi vill ha det? De enda som tjänar på denna utveckling är Sverigedemokraterna som får stå oemotsagda och i vart fall i höstas var 80 procent av väljarna helt överens om att hålla dem utanför riksdagen, så varför låter vi detta hända?
Reaktionerna på Göran Hägglunds artikel i DN för några veckor sedan är bara det senaste beviset för att det förhåller sig så här. Varför går massmedia och vi i den lätta fällan?
Kanske är det för att det i Sverige inte finns någon tradition av att politiskt diskutera invandring eller integration. Orden känns ovana i munnen, kanske är det rädslan för att stöta sig med någon eller bli missförstådd som skapar detta förhållningssätt.
En amerikansk politiker kan inte göra karriär utan ett tydligt ställningstagande till de frågorna. En svensk politiker som inte är en sverigedemokrat och som närmar sig samma frågor riskerar att få en mycket kort karriär.
Jag håller kanske inte med Göran Hägglund i alla avseenden beträffande de konkreta förslag han kom med, med jag stöttar fullt ut hans försök till att lyfta debatten från diffusa självklarheter till konkretion. Svenska politiker är bra på att prata jobb, skola och omsorg. Nu måste de även bli bra på att diskutera hur Sverige skall kunna vara ett öppet och solidariskt land som inte bara erbjuder en fristad och tak över huvudet för de som flytt, utan också en framtid med utbildning, bostad och arbete. Annars finns det en stor risk att Sverigedemokraterna efter extravalet mars 2015 är ännu större. Och vad gör vi då? Har det inte gått tillräckligt långt med en talman som inte tycker att judar och muslimer är svenskar?