Jag skulle kunna skriva att jag begriper av svensk partipolitik, men ska jag vara riktigt noggrann så är det Centerpartiet och Liberalerna som jag inte förstår.
Centern har hakat på sossarnas brunmålningskampanj mot främst Kristdemokraterna med sådan entusiasm att de nu kan sägas leda anfallet. Häftiga motreaktioner från KD (och alla anständiga borgerligt sinnade) fick inte Fredrick Federley att backa i helgen, utan han framhärdade och frågade om han trampat på en öm tå. En sådan stövel! Folk tenderar att ilskna till när de associeras med journalistmord och antisemitism.
Själv tycker jag att Centerns och sossarnas kampanj som ifrågasätter oppositionens demokratiska legitimitet påminner obehagligt mycket om Putin och Erdogan.
När Centern diskvalificerar sig från borgerligt samarbete så har partiet inget regeringsalternativ att hota Löfven med längre. Ju osakligare angrepp Centern riktar mot M och KD, desto mer försvagar Centern sin egen förhandlingsposition.
Jan Björklund agerade också på ett svårbegripligt sätt i helgen. Åtminstone från hans egna utgångspunkter.
Försvarsberedningen havererade i veckan som gick. De borgerliga partierna lämnade, även L och C, sedan Socialdemokraterna vägrat binda sig för de resurstillskott Försvarsmakten behöver. Och plötsligt verkar nu jag Björklund att ta stöd av Sverigedemokraterna för att försvaret ska få rätt budget. Ekot intervjuade:
"Jan Björklund lyfte möjligheten för de fyra borgerliga partierna att få stöd av SD i frågan om försvarsbudgeten, för att få igenom sina krav.
– Det är riksdagen som bestämmer och om riksdagen har bestämt att budgeten ska se ut på ett visst sätt, då får regeringen rätta sig efter det."
Men Jan Björklund och Liberalerna vägrade ju att ingå i eller stödja en borgerlig regering som kunde behöva Sverigedemokraternas röster. Men nu plötsligt går det alltså bra, när det gäller just försvaret?
Jag tycker ju att det är korrekt, men för Björklund hänger det väl ändå inte ihop?