Länsstyrelsen förslår ytterligare 26 Natura 2000-områden, 15 helt nya och elva utökningar av befintliga. Många områden är redan naturreservat och flera av dem ägs redan av staten i form av Naturvårdsverket.
Trots detta riskerar privata markägare att drabbas av inskränkningar i brukanderätt och äganderätt. Både de som äger mark inom Natura 2000-området och de som äger angränsande mark. För även om marken inte ligger inom området så innebär skyddet att åtgärder på angränsande mark som påverkar skyddsvärdena i området blir tillståndspliktiga.
I regelverket finns möjlighet för markägare att få ersättning, både inom och utanför ett Natura 2000-område. Men det förutsätter en dyr och omständlig process. En markägare som planerar en åtgärd måste först söka tillstånd. Ersättning kan endast utgå till den som fått avslag i tillståndsprocessen. Tillståndsansökan måste innehålla en miljökonsekvensbeskrivning (MKB). En sådan innebär ett mycket omfattande arbete som få enskilda klarar av att göra själva, utan hjälp av dyra konsulter. Vidare får tillstånd enbart ges om åtgärderna har ett ”väsentligt allmänintresse” vilket, av någon anledning, nästan bara offentlig verksamhet anses ha.
För en privat markägare i, eller kring, ett Natura 2000-område innebär det stora inskränkningar i äganderätten. Dels för att deras åtgärder sällan bedöms vara av ”väsentligt allmänintresse” och därför inte får genomföras och dels för att det är så dyrt och omständligt att ens söka om tillstånd och därmed vara berättigad till ersättning vid avslag.
Starka krafter trycker på för att mer och mer mark ska skyddas. Gotlands län har redan i dag drygt 200 000 hektar Natura 2000-områden. Det är svårt att säga hur stor den angränsande arealen är, som får restriktioner till följd av dessa områden. Men troligtvis rör det sig om stora arealer.
Det är från den som äger marken som marken skyddas. Skyddet av natur innebär alltså inskränkningar av den privata äganderätten, som ju också har – eller iallafall borde ha – ett skydd. Skyddet av mark innebär också hinder för annat som borde anses skyddsvärt. Möjligheten att bo och leva på landsbygden, möjligheten att utveckla jordbruk, skogsbruk, turism och industri, borde också skyddas om vi menar allvar med att hela Sverige ska leva.
Nu släpps markägarna in i processen kring de förslagna Natura 2000-områdena. Det är inte en dag för tidigt. Det finns även anledning för markägare i anslutning till områdena att följa utvecklingen mycket noga.