I samband med manifestationen i Paris för den franske satirtidningen Charlie Hebdo i januari i år togs en historisk bild; flera av världens främsta ledare arm i arm gåendes längs med Champs-Elysée. Mörkklädda och tagna av stundens allvar. En historisk bild, men en manifestation löser inte de världsomfattande bekymren med terrorism och extremism, men bilden inger hopp. Hopp om att det finns någon form av enighet i vikten av att bekämpa det samhälleliga hot som terrorismen utgör.
Före 9/11 var terrorism/extremism någonting som framför allt förknippades med Mellanösternkonflikten. Därefter blev det en del även av svensk säkerhetspolitik och ännu mer så efter att Taimour Abdulawahab sprängt sig till döds i Stockholm den 11 december 2010. I dag är det i en del av vår vardag på grund av IS och terroristresorna.
Säpo uppskattar att minst cirka 300 svenskar har värvats till IS. Människor som framför allt kommer ifrån storstäderna och Örebro och som rekryterarna nått före Säpo. IS representerar terror och extremism och med ett våldskapital långt utöver vad västvärlden är van vid. Mördandet sker systematiskt, obarmhärtigt och brutalt. IS har ingenting med islam att göra. Men medan allt fler människor fortsätter att bege sig iväg för att strida för IS fastnar Sverige i handfallenhet och flathet. Samhället reagerar för lite och för långsamt.
Varje person som reser iväg för att strida med IS och sedan återvänder utgör ett potentiellt hot för vårt samhälle. Den radikalisering som skett och som sedan omvandlats till praktik är en säkerhetspolitisk risk i sig. Säpo bedriver ett intensivt arbete för att fånga upp de som reser och återvänder men nu har omfattningen på terroristresorna blivit så stor att man valt att be om hjälp från allmänheten genom en uppmaning att rapportera in personer som kan misstänktas för att vara terrorister.
Tillsammans med den skärpta lagstiftning som justitieminister Morgan Johansson aviserat och förslaget att ge polisen möjlighet att beslagta deras pass som förespråkats av företrädare för Moderaterna och Kristdemokraterna är detta vad vi reellt lyckats prestera som motreaktion på vad som sker. Svenskar radikaliseras och åker iväg för att strida med IS. Sverige svarar med utredning, allmänt upprop på säkerhetspolisens hemsida och ett hot om beslagtaget pass. Lamt, långsamt och alldeles otillräckligt.
Frågan hur radikaliseringen och terrorresorna skall hindras är komplex. Men allvaret i situationen kräver handling. Politikerna måste visa handlingskraft över blockgränsen. Vi kan inte månad ut och månad in stå vid sidan av och se på när extremismen växer sig starkare. Måhända är en del av lösningen på problemet en annan lagstiftning, måhända är indragna pass en annan. Oavsett vad är det ingen lösning att bara vänta. Förslag är förslag tills det att de omsätts i praktiken. Vi måste våga tänka nytt och offensivt och framförallt göra det nu. Annars blir en bild på promenerande världsledare allt vi förmår. Och mot terrorismens våldskapital väger en sådan mycket, mycket lätt.