Erik Ullenhag har varit borta från partipolitiken ett tag. Det märks, när han nu försöker bli partiledare för Liberalerna. När han talar om migration så använder han fortfarande den förljugna retorik som numera bara går hem hos en ytterst begränsad publik.
I en intervju i Expressen försöker Erik Ullenhag hävda att migrationen är en oundgänglig vinstaffär för Sverige:
– Sverige hade aldrig klarat sig utan finnarna, turkarna och jugoslaverna som var med och byggde Sverige. Låt oss inte glömma bort den delen av vår historia. Låt oss inte glömma bort att Stockholms läns landsting inte skulle klara sig utan alla de människor som kommit till vårt land och går upp varje morgon och jobbar och betalar skatt.
Arbetskraftsinvandring av välutbildade européer är dock något helt annat än låg- eller outbildade flyktingar, många utan asylskäl, från tredje världen. Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi presenterade häromdagen rapporten ”Tid för integration”, författad av nationalekonomen Joakim Ruist. Trots att rapportens kalkyler inte inkluderar det direkta flyktingmottagandet, så finner Ruist att en flykting i genomsnitt utgör en kostnad på 74 000 kronor. Om året. Totalt nära tre miljoner kronor under flyktingens livstid. Och då ingår exempelvis inte heller kostnaderna för subventionerade anställningar, vilket förekommit och förekommer en stor flora av.
Det hindrar givetvis inte att det finns många tidigare flyktingar som numera arbetar och gör nytta, bland annat inom landstingens sjukvård. Men även de som migrerat till Sverige behöver ju vård och belastar sjukvården. Det finns många utvecklade västländer, dessutom med betydligt lägre nativitet än Sverige, som har och har haft mycket begränsad invandring – och ingenstans har sjukvården fallerat på grund av bristen på migration.
Erik Ullenhag har förblivit den sortens politiker som vägrar se målkonflikter mellan olika goda syften. I hans föreställningsvärld måste migrationen vara en vinstaffär för att han ska slippa väga flyktingmottagande mot välfärd. Och han vill slippa väga den kostnadseffektiva men underfinansierade hjälpen till flyktingar i närområdet till konflikter, mot den dyra, ineffektiva och samhällsomstörtande flyktingspolitiken här i Sverige.
Är liberalerna fortfarande ett parti som inte förmår att göra ärliga avvägningar för det gemensamma bästa och som vilseleder sig själva och väljarna med en retorik baserad mer på önskningar och vanföreställningar än på fakta? Allting – inklusive Januariöverenskommelsen – tyder på att det är så. Partiledarvalet ser ut att bli ännu en bekräftelse.