För en tid sedan såg jag i Axess TV en intervju med Helena Jonsson, bonde i Småland och tidigare förbundsordförande i LRF. Intervjun handlade bland annat om hennes bok ”Sverige ser inte ut som du tror”, och ur dess innehåll är det framför allt en sak som jag minns tydligast.
Det kan finnas goda skäl för en bonde att gräva en damm. När nederbörden är riklig kan dammen bidra till att mark som man vill odla inte översvämmas. I dammen kan man dessutom lagra vattnet som kan behövas då tiderna blir torrare. Dessutom kan dammen fungera som kväve- eller fosforfälla.
Men den bonde som gräver en damm riskerar att binda ris för egen rygg. Dammen räknas nämligen sedan som ett vattendrag som omfattas av strandskyddsreglerna. Det innebär att bonden sedan inte kan bygga inom 100 eller ända upp till 300 meter från dammen. Inte utan undantag från strandskyddsreglerna. Och här på ön vet vi ju en del om hur svårt det kan vara att få ett sådant undantag.
Helena Jonsson upplever Sverige som ett väldigt urbaniserat land där stadsbon ofta ser landsbygden som ett museum där ingenting får förändras, vilket ibland leder till helt absurda inskränkningar i landsbygdens möjligheter att försörja sig och utveckla sina verksamheter.
I gårdagens GA skrev LRF Gotland och Mellanskog Gotland om hur länsstyrelsen mörkar omfattningen av skogsskyddet på ön. Jag vet inte hur korrekt deras egen skattning är – att ungefär en tredjedel av skogen inte kan användas av ägarna – men länsstyrelsen svävar på målet och vill av formella inte räkna med vissa skyddstyper (som Natura 2000) i den totala skyddade arealen. Även om det spelar liten roll för skogsägarna vilken typ av skyddskategori som hindrar dem att använda sin mark.
Ju mer omfattande statens ingrepp i skogsägarnas rådighet blir, desto ovilligare blir också staten att betala för sig. Nu förhindras skogsägare att använda sin mark, exempelvis i fjällnära lägen, utan att de överhuvudtaget får någon ersättning för detta från staten. I praktiken är det konfiskation. Man skulle också kunna kalla det för stöld.
Centerpartisterna Eskil Erlandsson (före detta jordbruksminister) och Helena Lindahl skrev om detta i en debattartikel i Expressen:
”Lek med tanken att du köpt en lägenhet som du sparat till i många år. En dag knackar det på dörren. Där står en representant från staten, som förklarar att du inte får använda köket längre, eftersom det har ett högt kulturellt värde. Köket måste skyddas från slitage.
Just det vackra köket var en stor anledning till varför du köpte lägenheten. Och givetvis måste du kunna använda köket. Så du begär ersättning för statens ingrepp i din bostad. Men då blir det blankt nej. Staten konfiskerar köket – utan att betala dig en krona för besväret.”
Helena Jonsson hoppas på att det är övergången till ett fossilfritt samhälle som ska förändra den urbaniserade maktens inställning till landsbygden. Det är i grunden biomassa som ska utgöra grunden för morgondagens energiproduktion, vilket borde ändra inställningen till de gröna näringarna. Hur ska denna biomassa produceras om landsbygden inte tillåts att vara produktiv?