GA skrev i går om hur den som häktats för brandattentatet mot restaurangen Köpmannen II också var en av dem som för två år sedan misshandlades med slagträ och hammare. Två personer från den krog där konflikten började dömdes till nio år fängelse i januari, en dom som överklagats och är på väg upp i hovrätten.
Domen från den rättegången innehöll information som jag tycker är högintressant för fallet med brandattentatet. I följande citat från domen har personernas namn bytts ut mot bokstäver. X och Y är vittnen medan Z är den person som nu är häktad för brandattentatet och som då bedömdes vara offer för grov misshandel.
”Att de bägge krävt något slags beskyddarpengar måste också sägas få stöd i dels X:s uppgift om att någon av de båda påstod sig ha räddat familjen från en grupp (”juggarna”), dels Y:s uppgift om att Z skrikit att ”ni ska lära er att betala… annars ska ni dö!”.
Rätten fann det alltså troligt att Z försökt bedriva någon form av så kallad beskyddarverksamhet.
Av domen från januari framgick också att Z då hade 26 avsnitt i belastningsregistret och att han 2012 dömdes till fängelse i två år och fyra månader för medhjälp till rån och våld mot tjänsteman.
Det blir förhoppningsvis domstolens sak att så småningom avgöra skuldfrågan när det gäller brandattentatet. Men på grundval av gamla domar och befintlig information måste man ju fråga sig varför den misstänkte för brandattentatet överhuvudtaget befinner sig i Sverige. Borde inte en man med hans brottsregister – en man som dessutom saknar svenskt medborgarskap – för länge sedan ha utvisats till det land där han är medborgare? Räcker det inte exempelvis med en fängelsedom för medhjälp till rån och våld mot tjänsteman för att det ska ske? Det borde en sådan dom leda till.
Men i Sverige är det i dag så att det ofta krävs väldigt mycket för att en brottsling ska utvisas. Tidskriften Dagens Juridik skrev i fjol om ett fall. Örebro tingsrätt dömde en 46-åring för våldtäkt mot en sovande och berusad kvinna. Två års fängelse och 140 000 kronor i skadestånd. Och tio års utvisning.
Men hovrätten rev upp domen. Den förlängde i och för sig fängelsestraffet till två år och tre månader. Men den upphävde utvisningen och skrev i domen:
”Vidare framgår det att han har tre underåriga barn här som han har så gott som daglig kontakt med och en nära relation till. Yttrandet från socialnämnden ger uttryck för att barnen skulle påverkas mycket negativt om X utvisades.”
Är det verkligen så givet att daglig kontakt med pappa våldtäktsmannen är så bra för barnen? Då är det kanske olämpligt att överhuvudtaget döma brottslingar som också är föräldrar till fängelse? För straffet är ju otvetydigt också ett hinder för umgänget.