Jag har svårt att förstå det spektakel som pågår bakom regeringsförhandlingarnas kulisser. De borgerliga partierna är tydligen involverade i förhandlingar om en anti-SD-klausul, som ska övertyga skeptiker inom Centern och Liberalerna att man kan våga sig på att släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister.
För det första begriper jag inte varför C och (delar av) L är så oroliga för att ett visserligen stort parti, men med mindre än 20 procent av riksdagens ledamöter, ska få igenom politik som över 80 procent av riksdagen är emot.
För det andra förstår jag ändå inte varför de anser att klausulen ska behövas. Om Centern och Liberalerna röstar ja till en M/KD-regering så kan de ändå senare avsätta den regeringen, tillsammans med den samlade vänstern, genom att väcka en misstroendeförklaring, om regeringen driver en politik som är dem misshaglig. Vad ska de med en klausul när de har den makten att tillgå?
För det tredje så kommer ju en borgerlig regering som gör en överenskommelse om en anti-SD-klausul aldrig att få tillträda. Varför skulle Sverigedemokraterna rösta något annat än nej till en statsminister som ingått en speciell överenskommelse om att SD inte på några villkor ska få något inflytande överhuvudtaget? Det är ju direkt förolämpande.
Sverigedemokraterna har mer att se fram emot och mindre att frukta av ett eventuellt extraval än de borgerliga partierna. Bland annat, men inte enbart, på grund av att SD näppeligen under dessa omständigheter kommer att få skulden för att ett extraval blivit nödvändigt.
De pågående förhandlingarna har inte gjort någonting för att öka mitt förtroende för att borgerligheten kan hantera den här situationen. Moderaterna borde överhuvudtaget inte ha gett sig in i denna typ av förhandling. Det finns inget mer att erbjuda Centern och Liberalerna. De borde fått ett erbjudande att säga ja eller nej till en M/KD-regering och sedan leva med konsekvenserna.