Transportstyrelsens it-haveri har fått statsministerns närmaste medarbetare, statssekreteraren Emma Lennartsson, att avgå under dramatiska former. Det visar sig att hon haft kännedom om säkerhetsbristerna redan i februari förra året och inte först i december som hon tidigare påstått. Intrigen tätnar. Vem kände egentligen till vad och när?
Att Lennartssons avskedsansökan behandlades med största brådska under ett extrainsatt regeringssammanträde under söndagen visar att regeringen är utomordentligt hårt pressad av skandalen. När det nu visat sig att statsminister Stefan Löfvens (S) egen statssekreterare har haft kännedom om säkerhetsbristerna på Transportstyrelsen längre än försvarsministern, som oppositionen riktat ett hot om misstroendeförklaring mot, brinner det i knutarna.
Genom att offra Lennartsson, som får gå utan avgångsvederlag, försöker nu Socialdemokraterna skydda statsministern. Det ska bli intressant att se om Lennartsson kommer att låta sig frågas ut av konstitutionsutskottet i den granskning som nu pågår. Privatpersoner kan avstå från att frågas ut, vilket en regeringsanställd inte kan.
Att statssekreteraren visste om men inte insåg allvaret i outsourcingen av Transportstyrelsens it-system är anmärkningsvärt i sig. Men att inte informationen skulle ha nått fram till statsministern när hans närmsta medarbetare informerats och flera ministrar och statssekreterare haft kännedom om säkerhetsriskerna är besynnerligt på gränsen till det otroliga.
Det man inte vet mår man inte dålig av, heter det. Regeringens variant på ordstävet är tydligen att information som kan skada statsministern får han inte veta om. Till en viss gräns fungerar denna taktik. Statsministern behöver faktiskt inte ljuga för att förneka kännedom och underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder.
Problemet är att vi inte kan ha en statsförvaltning där statsministern hålls utanför besvärligheter och dåliga nyheter. I sammanhanget är det intressant att den tidigare infrastrukturministern Anna Johansson (S) fick avgå för sin del av skandalen som bland annat innehöll en informerad statssekreterare som inte förde uppgifterna vidare till Johansson.
Det vore intressant att fastställa när en statsminister ska anses ha fått ta del av information som nått regeringen. Krävs det att statsministern i vittnens närvaro informeras? Är ett brev adresserat till statsministern tillräckligt? Eller räcker det med att en statssekreterare informeras?
Den stora frågan är naturligtvis: Vad visste Löfven? Regeringen har inte redovisat sin hantering av Transportstyrelseskandalen, utan pusselbit efter pusselbit har grävts fram av media. Alla kort måste nu läggas på bordet. Hittills har regeringens hantering varit allt annat än förtroendeingivande. Inget i regeringens agerande hittills tyder på att den har rent mjöl i påsen. Ansvar måste i detta fall utkrävas även av en oinformerad statsminister.