Moderaternas förslag om så kallade förstajobbet-anställning har rätt ambitioner. Förslag som syftar till att sätta de diskriminerande turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd ur spel är välkomna. Men förslaget i sig kommer inte att bryta det "nya" utanförskapet av unga och utrikes födda som Kinberg-Batra pratar om. Det grundläggande problemet är att det inte finns tillräckligt med låglönejobb, tack vare allt för höga ingångslöner. Att hitta på nya former av anställning har säkert sina poänger. Men ska det bli någon reell skillnad för de grupper som idag står längst från arbetsmarknaden måste tröskeln in minskas.
Lönespridningen är idag lägre i Sverige än i något annat EU-land och minimilönen utgör i snitt två tredjedelar av den totala lönen (att jämföra mot cirka en tredjedel i resten av EU). När de lägsta lönerna trycks allt högre upp drar företag ned på personal bland just dem som har de lägsta lönerna. Det har skapat en exkluderande arbetsmarknad som håller unga och nyanlända på tryggt avstånd. Den svenska modellen tar inte hänsyn till och ansvar för dessa grupper.
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) är tydliga med att Sverige måste minska skillnaden i anställningsskydd mellan fasta och tillfälliga jobb och öka flexibiliteten i ingångslönerna för att kunna inkludera fler på arbetsmarknaden. Tillsammans med avskaffad avdragsrätt för boräntor, slopad hyresreglering och minskad regelbörda vid byggande är de två stora utmaningarna för Sverige framöver. Det är naturligt att om du är ny på arbetsmarknaden har du inte erfarenheter och kunskaper så att du kan prestera lika mycket som andra. Om en arbetsgivare ändå måste betala i princip lika mycket kommer du aldrig att få ett jobb. Kritiker menar att människor riskerar fastna på den lägre lönenivån, men det är inte sant. De flesta som anställs till ingångslön har bara efter ett eller par år avancerat till en högre lön. Det är den naturliga utvecklingen. Vi kan inte behålla ett system med sammanpressade löner där de unga och nyanlända fortsatt får stå vid sidan. En låg lön som sen ökar är alltid att föredra framför ingen lön alls. Det är bra att politiken återigen börjar diskutera relevant arbetsmarknadslagstiftning. Samtidigt är det smärtsamt att se att fackföreningarna inte förstår att deras besatthet att trycka upp ingångslönerna stänger ute de som har det allra svårast att ta sig in.