När missbruk av välfärden bara får fortsätta i år efter år, på grund av bristande kontroll, så urholkas förtroendet i samhället. För att inte tala om den medborgerliga andan och moralen. Därför är det med relativt oblandad glädje som jag hälsar nyheten att allt fler föräldrar polisanmäls för fusk med vab-ersättningen, i samband när de påstått sig vara hemma för vård av sjukt barn.
Det är naturligtvis ingen god nyhet att det finns föräldrar som plockar Försäkringskassan på pengar samtidigt som de jobbar och uppbär lön. Det är strängt taget ingen nyhet alls. Det är sedan länge känt att det är så.
Det som är en nyhet är att Försäkringskassan, efter uppmaning från regeringen, ändrat och skärpt sina kontrollmetoder.
Det innebär att fuskare som tidigare gick fria nu löper en utökad risk att upptäckas. Och det är definitivt en god nyhet, oavsett om det är välfärdsstatens legitimitet eller skattebetalarnas pengar som man är mest intresserad av att skydda.
En hög risk för upptäckt är ovärderligt om man vill stoppa bedrägligt beteende. Man behöver inte vara något kriminellt geni för att hushålla med sanningen när man ansöker om ersättning för vård av sjukt barn, och det är (har det visat sig) svårt och omständigt att försöka stoppa den möjligheten med ett rigoröst och byråkratiskt system med intyg. Då krävs det att man istället i efterhand kontrollerar dem som söker ersättning – både slumpvis och i mera riktade insatser när man anser sig ha befogade misstankar om systematiskt fusk.
Därför finns det anledning att även se över konsekvenserna för fuskarna. Det måste inte bara finnas risk för upptäckt, straffet måste också vara så kännbart att potentiella fuskare ser hederlighet som ett attraktivare alternativ.
Och vi behöver naturligtvis också en Polis och åklagarväsende som förmår hantera polisanmälningar om bidragsfusk. Det är lite si och så med det, milt uttryckt. Dagens Nyheter skrev i maj 2016 om hur en stor del av dem som Försäkringskassan polisanmält för bidragsbrott troligen inte kommer att straffas:
”En stor del av anmälningarna slutar med avskrivning eller att utredningen läggs ned.”
En handläggare av polisanmälningar om misstänkt bidragsbrott förklarade då för DN:
– Vi ligger efter med många anmälningar. Vi hinner inte med så mycket som vi vill och kan inte hugga på allt. Att det dröjer innan vi hinner titta på en del bidragsbrott ökar risken för att det går så lång tid att brotten har preskriberats.