På insändarsidan i dagens GA skriver både Gotlands läkarförening och ortopedläkare vid Visby lasarett om krisen i vården och bristen på förtroende för ledningen.
Ortopederna skriver bland annat:
”Någon realiserbar plan för hur resursbristen och sjuksköterskebristen ska vara löst till dess finns inte. Vi tror inte att sjukvårdsledningen mäktar med att lösa problemet. Tyvärr.”
Gotlands läkarförening är bekymrad över personal- och vårdplatsbristen och konstaterar:
”Allt detta leder till större risker för fel i va?rdkedjan, onödiga och allvarliga komplikationer samt en da?lig arbetsmiljö för lasarettets anställda vilket pa? sikt ger ytterligare personalbrist och kompetensdränering i personalstyrkan. En negativ spiral har skapats.”
Region Gotlands problem med sjukvården är sådana att dagens komplikationer förvärrar tillståndet i morgon. Oavsett om vi talar om brist på personal eller brist på förtroende.
I juni förra året skrev Läkarföreningen ett brev till ledarsidan tillsammans med Vårdförbundet, Kommunal, Saco och Vision. Det var med bred facklig uppslutning som man bland annat beskrev vårdens utskällda matrisorganisation och frustrationerna inför ledningen och formulerade följande:
”Vårdens problem är komplexa. Ingen kan påstå att en justerad organisationsform löser vårdens problem. En dysfunktionell organisationsform som matrisen utgör är dock ett oöverkomligt hinder och bör lämnas. Att fortsätta satsa på mindre justeringar är otillräckligt.”
Ett drygt halvår senare, lagom till jul, aviserade Region Gotland en handlingsplan för sjukvården. En plan som bland annat omfattade något som sjukvårdschefen Cathrine Malmqvist beskrev just som justeringar av matrisorganisationen.
Jag vet inte om justeringarna, som bland annat skulle innebära en läkarchef och en enhetschef för varje specialitet, haft någon effekt. Jag vet inte ens i vilken utsträckning som man hunnit genomföra förändringarna. Men om något så verkar ju missnöjet ha tilltagit i takt med att personalläget försämrats.
I dag sammanträder hälso- och sjukvårdsnämnden. Den rödgröna majoriteten har hittills viftat undan alla idéer om grundläggande förändringar av styrningen och ingenting tyder väl på att man nu förberett ett plötsligt attitydskifte.
Men vad är det då som ska bryta den nedåtgående spiral som professionen vittnar om? Ska man vänta ut den och hoppas på försynen? Dålig prognos på den ordinationen.