Minns ni hur kommuner i avfolkningsbygd hoppades på att asylsökande skulle revitalisera deras samhällen. Minns ni de överdrivna förhoppningarna om de asylsökandes utbildningsnivå och hur snabbt de skulle kunna arbeta och bidra till det gemensamma bästa i sina nya trygga hemorter.
Realiteten har visat sig vara en annan. De som verkligen var välutbildade och snabba med att komma i arbete drog snart vidare till kommuner där deras möjligheter var bättre. Glesbygdskommunernas lediga bostäder har däremot kunnat husera många som befinner sig väldigt långt från arbetsmarknaden – vad avser utbildning, språkkunskaper och nu även geografi. Dessa kommuner dignar nu under bördan av skenande försörjningsstöd (socialbidrag) och integrationsproblem, som det inte går att se något slut på.
Filipstads kommunchef Claes Hultgren har kanske inte börjat fila på en konkursansökan, men han talar om den. Anna Dahlberg beskriver situationen i Värmlandskommunen i en ledare i Expressen (lib):
”Filipstad har flest socialbidragstagare i hela landet i relation till befolkningen. Av stadens drygt 10 000 invånare har över 2 000 utomeuropeisk bakgrund. Hela 80 procent av de vuxna i den gruppen saknar jobb och ytterligare tio procent befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, enligt kommunchefen.
Och det är inte bara försörjningsstödet som tynger kommunens ekonomi. Filipstad har också mycket höga placeringskostnader för barn som far illa. När kostnaderna summeras landar siffran på över 60 miljoner kronor.
För en liten kommun som Filipstad motsvarar det tre kronor i kommunalskatt.”
Till kommuner som rapporterar om stora ekonomiska problem i flyktingkrisens spår hör Vilhelmina och Kalix. De hoppades på ett lyft, utan realistiska kalkyler. Av lyftet blev inte ett dyft. Folkmängden har kanske ökat men försörjningsproblemen har bara blivit värre. För att inte tala om integrationsproblemen. I Filipstad är 70 procent av det kommunala bostadsbolagets hyresgäster födda utanför Europa. I en av kommunens skolor är andelen utlandsfödda 90 procent. Hur ska det bli någon integration av detta, när det dessutom är så liten andel som jobbar?
En annan förhoppning som knutits till migrationen är att den ska mildra Sveriges problem med en åldrande befolkning. Dessa förhoppningar är dock sedan länge underminerade av forskning. Arbetskraftsinvandring av välutbildade och kompetenta är ju bra för landet. Men även migranter blir ju gamla och pensioneras. För tre år sedan presenterade Nordiska rådet en rapport som visade att Sverige skulle behöva ta emot 40 miljoner invandrare de närmaste 60 åren, om försörjningskvoten (förhållandet melan arbetande och pensionärer) skulle förbli vad den var år 2015.
Men migrationen till Sverige har ju inte huvudsakligen utgjorts av arbetskraftsinvandring av högkompetenta som genast kommer i arbete. När nykomlingarna till stor del består av låg- eller outbildade som först efter lång tid, eller aldrig, kommer i reguljärt arbete i sitt nya land, så påverkas ju försörjningskvoten bara negativt. Och när de pensioneras ska de ha pensioner som de aldrig tjänat in. De som arbetar i Sverige måste nu försörja ännu fler som inte försörjer sig själva, och vi har fått en ny ekonomisk underklass i ett utanförskap som ofta går i arv från generation till generation. En utveckling som blir fruktansvärt svår att vända.
Nyligen presenterade Delegationen för senior arbetskraft en rapport av Fredrik Reinfeldt. Han ägnar sig huvudsakligen åt att resonera kring av vi behöver jobba högre upp i åldrarna än i dag, men han har också torgfört det gamla och motbevisade påståendet att invandring är en hjälp, eller till och med ett nödvändigt villkor, för att finansiera goda pensioner.
Johan Hakelius sågar Reinfeldt jäms med fotknölarna i en artikel i tidskriften Fokus.
”Reinfeldt har alltså, rent objektivt, välutrett och tveklöst fel” konstaterar Hakelius efter att ha gått igenom forskningen.
”Hur kommer det sig att han ändå påstår det han påstår?” undrar sedan Hakelius och avslutar:
”Kanske att ett säkert tecken på samhällstoppens degeneration är när den nästan undantagslöst väljer att följa en av två vägar: att förklara att oönskade problem inte finns, eller att lösa faktiska problem med önskade lösningar som inte finns.”
Jag tycker tyvärr att svensk debatt i tilltagande grad lider av två besläktade åkommor. För det första finns det i partipolitiken en utbredd motvilja att erkänna målkonflikter och negativa konsekvenser av goda intentioner. En attityd som i hög grad präglar exempelvis Centerpartiet. För det andra så råder en tilltagande oförmåga att acceptera nya rön som går på tvärs med ingrodda men grundlösa föreställningar. En attityd som förklarar hur Reinfelt kan fortsätta veva ett positiv som sedan länge konstaterats spela falskt.