Förutsättningarna för att göra ett bra jobb och bedriva politik finns inte längre konstaterade Anna Kinberg Batra på gårdagens presskonferens. Därför tog hon under torsdagskvällen beslutet att lämna posten som moderaternas partiledare. Givet förutsättningarna var det rätt beslut. Det sista moderaterna behöver i valrörelsen är en uppslitande strid mellan två falanger. Partiet har nog med bekymmer ändå.
Ett par dagar tidigare hade det dock setts som överilat. Så sent som i onsdags menade undertecknad att det var fel tillfälle att leta ny partiledare. Jag liksom säkert många andra med mig tog dock miste på den lavin av förbrukat förtroende som vällde fram från landets alla hörn. Stockholm län, Stockholm stad, Dalarna, Västerbotten, Uppsala, Gotland, Örebro, Västernorrland, Jämtland, Östergötland, Sörmland länsförbund och MUF menade att förtroendet var förbrukat. Även det tunga Skåne-distriktet var på väg att byta fot när Anna Kinberg Batra kom med sitt avgångsbesked.
Politik på den högsta nivån kan vara både skoningslös och orättvis. I fredagens hedersamma framträdande lyfte Anna Kinberg Batra fram den gedigna omläggning inom migration, integration, skolan, på skatteområdet och arbetsmarknadspolitiken som partiet mejslat fram sedan hon valdes den där kalla januaridagen i Solna år 2015. Nu fanns alla pusselbitar på plats och partiet var redo att möta väljarna med en ny politik.
Moderaterna borde dock ha ägnat mer tid åt att rannsaka sig självt. Kinberg Batra har rätt i att M har ägnat sig åt ett sorts självskadebeteende under en lång tid. Det är väl värt att påminna om att många av dem som ropade på avgång både har företrätt regeringen Reinfeldts liberala linje och varit med om att utarbeta den nya konservativa återgången.
Det finns en splittring mellan dem som motsätter sig samtal med Sverigedemokraterna och de som står bakom det beslutet. Det var modigt av Kinberg Batra att även igår försvara samtalen med SD som ju utgår ifrån hur det politiska landskapet ser ut.
Anna Kinberg Batras period på partiledarposten blev mycket kort, mindre än tre år och kortare än Bo Lundgren som mest ses som en parantes i moderaternas partihistoria. Det var det usla valresultatet 2002 (15,26 %) som orsakade Lundgrens avgång och som banade vägen för de nya moderaterna med Reinfeldt, Borg och Schlingmann i spetsen. Opinionsmässigt är man nästan där igen.
Men den som nu tar vid fram till valet ärver ett kluvet parti med dåligt självförtroende. Han eller hon ska föra den politik som man själv varit delaktig i att ta fram. Någon ytterligare kursändring ligger inte i korten under de närmaste åren.
Kinberg Batra ärvde den djupt impopulära DÖ och har fått kämpa på i motvind. Även om det går att ifrågasätta hennes framträdanden i TV och hennes ledaregenskaper så är detta verkligen inte hela förklaringen till Moderaternas opinionsras. Till slut framstod hon dock mer som en del av problemet än som en del av lösningen.
Problemen är dock på intet sätt lösta. Moderaterna behöver någon som klarar den svåra uppgiften att gjuta nytt liv i partiet och överbrygga motsättningar. Partiet behöver en frälsare.