Sveriges Radio rapporterade nyligen om att Region Gotland är det enda landstinget i Sverige som inte erbjuder full lön till sjuksköterskor som vidareutbildar sig till specialistsjuksköterskor. Detta trots att specialistsjuksköterskor för närvarande, och under överblickbar framtid, är riktigt svåra att rekrytera.
Egentligen tycker jag att specialistsjuksköterskor ska utbilda sig av eget intresse och för att få en högre lön när de skaffar sig ny kompetens. Tyvärr är den senare drivkraften liten i dag. De som utbildar sig specialistsjuksköterskor får en alltför liten ekonomisk belöning för detta.
Detta måste det bli ändring på. Det är den långsiktiga och sunda lösningen på problemet.
Men bristen på specialistsjuksköterskor är nu så stor att även andra medel måste tillgripas. Det är därför andra landsting erbjuder full lön under utbildningen. Många av dessa landsting ställer då också krav på att sjuksköterskorna under en tid – ofta två år – ska fortsätta vara anställda av det landsting som finansierat deras utbildning.
Somliga kallar detta för en livegenskap eller slavexistens. Men det är i så fall en livegenskap som sjuksköterskorna går in i frivilligt och med öppna ögon. Villkoren är väl kända och de vet att det kommer att kosta dem en slant om de lämnar sin arbetsgivare innan den kontrakterade tiden förlöpt.
Lösningen är inte idealisk, men begriplig och nödvändig under vad som förhoppningsvis är en övergångsperiod.
Region Gotlands sjukvårdsorganisation har tillräckligt svårt att rekrytera och behålla arbetskraft ändå, så det är svårt att förstå varför vi inte erbjuder sjuksköterskor på Gotland samma villkor för vidareutbildning som landstingen på fastlandet.
Det är inte underligt att en allt större andel av sjuvårdens budget spenderas på att anlita vårdpersonal från bemanningsföretag. Personal som kostar oss oerhört mycket mer per arbetad timme än den fast anställda.
För kontinuitet och kvalitet vore det mycket bättre om Region Gotland var en tillräckligt attraktiv arbetsgivare för att bemanningsföretag bara skulle bli en nödlösning, ett undantag vid plötsliga och akuta bristsituationer. Men det kommer att ta tid innan vi är där, om vi överhuvudtaget rör oss i den riktningen.