IF Metall brukar alltid ha trevliga frukostseminarier under Almedalsveckan där förbundets ordförande samtalar med intressanta medverkanden. Nu är jag kanske färgad av min bakgrund i just IF Metall och dessutom brukar jag träffa gamla bekanta på seminarierna, men i år hittade de helt rätt tema för sitt första frukostseminarium. Med rubriken ”Vad kan arbetarrörelsen och liberalismen lära av varandra” blev det en riktig fullträff och med Bengt Westerbergs medverkan ännu mer intressant. Speciellt utifrån det som hänt med Liberalerna under höst och vinter samt valet av Nyamko Sabuni till ny partiledare.
För er som inte vet vem Bengt Westerberg är så var han partiledare för Folkpartiet under perioden 1983–1995 innan partiet bytte namn till Liberalerna. Under den borgerliga regeringen 1991-1994 var han socialminister och från 1993 jämställdhetsminister.
Jag har alltid ansett att liberalismen och socialdemokratin står varandra nära i sin strävan efter jämlikhet och frihet och då speciellt socialliberalismen, vilken är den gren Westerberg tillhör. Under seminariet tydliggjordes likheten mellan ideologierna och där pekades det också på det historiska samarbetet som fanns mellan partierna under slutet på 1800-talet och början på 1900-talet.
Ett ännu levande bevis för att partierna var varandra nära är Frisinnade klubben som bildades år 1900. Enligt Westerberg var klubben vid bildandet på väg att anta namnet Liberala klubben, men valde Frisinnade då Hjalmar Branting annars skulle ha blivit utanför. Branting som är en historiskt känd Socialdemokrat blev sedermera Socialdemokraternas första statsminister. Genom åren har också Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson, även han känd socialdemokrat och före detta statsminister, åkt runt och hållit föredrag arrangerade av Frisinnade klubben.
Men vad kan då de två olika idérörelserna lära av varandra? Bengt Westerberg sa att orsaken till att han valde Folkpartiet, trots att deras och Socialdemokraternas partiprogram liknade varandra på 1960-talet, var partiets mer individualiserade frihetstankar. Westerberg gillade inte att fackförbunden inom LO fick kollektivansluta sina medlemmar till S eller den mer planekonomiska politik som S förde.
Men det är också här han ser vad liberalismen kan lära av socialismen. Det mer kollektiva tänkandet. Under seminariet som mer liknade ett samtal mellan Marie Nilsson och Bengt Westerberg, formidabelt lett av Helle Klein redaktör för tidningen Dagens Arbete, uppfattar jag att samhället måste ha fler kollektiva lösningar för att människor inte ska känna att samhället inte bryr sig. När vi tvingas välja skola, vårdcentral, äldreomsorg och många fler viktiga samhällstjänster kan många känna att samhället har övergett dem. Å andra sidan kan arbetarrörelsen lära mycket av det individperspektiv som liberalismen har. Arbetarrörelsen behöver bli bättre på att se individen i kollektivet. Här tar Marie Nilsson lagen om anställningsskydd som ett exempel där fackföreningsrörelsen har haft en för kollektivistisk syn.
Men de frågor som både Nilsson och Westerberg är överens om att man har samma syn på och där samarbetet skulle kunna bli bättre är kampen mot extremism och odemokratiska rörelser samt arbetet för jämställdhet.
Som ni märker finns det en bred samsyn i många politiska frågor mellan arbetarrörelsen och liberalismen. Frågan vi ställer oss i dag är om vi kommer att ha något riktigt liberalt parti framöver för arbetarrörelsen att samarbeta med.