Det finns många adjektiv man skulle kunna använda för att beskriva det parlamentariska läget i Sverige just nu. Stabilt men allvarligt, är ett som verkar rimligt. Den rödgröna minoritetsregeringens stora styrkeprov inträffar nästa vecka. Den 4 december röstar riksdagen om ramarna för budgeten. Om allt går enligt praxis kommer regeringens budget att vinna omröstningen och regeringen Löfven kan sitta kvar vid makten med sin egen budget. Men riksdagens ursprungliga praxis är tillfälligt satt ur spel av en joker i leken – Sverigedemokraterna. Som inte vill berätta hur de kommer rösta i budgetomröstningen om en vecka. Kommer de lägga ner sina röster, som praxis säger, eller kommer de att rösta för Alliansens budgetmotion och fälla regeringen?
Mellan 2010-2014 såg vi vid ett antal tillfällen hur regeringen Reinfeldt förlorade omröstningar i riksdagen för att Sverigedemokraterna röstade med de rödgröna. Och den dåvarande regeringen agerade tvärtemot hur en minoritetsregering ska agera. En minoritetsregering som hotas av nederlag i riksdagen måste förankra sina förslag och bjuda in till förhandlingar med oppositionen för att undvika en regeringskris. Det är det enda rimliga. Så om vi ser till dagens läge: både Alliansen och de rödgröna har tydligt sagt att de inte kommer göra sig beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Hedervärt, måhända. Men för att Sverigedemokraterna ska berövas sin vågmästarroll krävs blocköverskridande överenskommelser – och då måste alla demokratiska partier i Sverige sluta upp.
Hittills har oppositionen varit föga intresserad av att göra upp med regeringen Löfven. Beklagligt, med tanke på att Alliansen antagligen skulle bli de största förlorarna vid ett eventuellt nyval. Det största partiet, Moderaterna, saknar partiledare. I partiet finns ett massivt vakuum efter Reinfeldt och Borg. Kristdemokraternas Göran Hägglund har varit märkligt tyst sedan valet. Jan Björklund, FP, har ett ständigt avgångshot hängande över sig. Den enda partiledare i Alliansen som har rejäl medvind är Annie Lööf. Men är Annie Lööfs medvind tillräckligt stark för att blåsa vind i allianskollegornas trasiga segel? Antagligen inte.
Det enda vi med säkerhet kan veta är att ett eventuellt nyval, som kan bli följden av ett nederlag för regeringen i budgetomröstningen, skulle åsamka mer instabilitet och kaos i en tid när Sverige står inför stora utmaningar. Hur skulle SD påverkas av ett nyval? De saknar också partiledare och plågas av interna stridigheter, men det är ingen garant för att de inte ökar i väljarstöd vid ett nyval. Och det är de som sitter med fingret på avtryckaren – om inte riksdagens övriga sju partier gemensamt tar ansvar. Att ge SD den maktpositionen som det innebär att utmana en regeringsbudget har de inte gjort sig förtjänt av – de representerar en dryg tiondel av väljarna. Så frågan till oppositionen blir: är vi verkligen bekväma med att ge SD ett avgörande inflytande i hur Sverige ska regeras? Sverige behöver en handlingskraftig regering – ett nyval skulle rasera den långa period av parlamentarisk stabilitet som Sverige haft under sista hälften av 1900-talet. Och för det måste alla ta ansvar.