Eva Bofride skrev innan midsommar en ledare som delvis var ett svar på min ledare om den urspårade högern, dels ett ondgörande över socialdemokratins påstådda maktsjuka. Men låt oss börja i de borgerligas haveri till parlamentarisk strategi.
Det jag i min förra ledare angrep var att allianspartierna hotar med misstroendevotum mot finansministern om regeringen inte drar tillbaka tre förslag på skatteområdet. Formerna för detta har alliansen fortfarande inte enats om.
Den situation som uppstod 2013 var att SD röstade på ett skatteförslag från de rödgröna, och att brytpunkten för statlig skatt därför inte räknades upp. Det den situation som alliansen med stöd av SD nu driver fram är att man öppnar för att vålla regeringskris genom att sparka enskilda ministrar för att de lägger de förslag de gått till val på. Det är ett i grunden annorlunda agerande från 2013.
Att borgerligheten tycker att socialdemokratisk politisk är skadlig för samhället och medborgarna hör till regel och natur - precis som det omvända. Det som haltar är logiken. Alliansen tycker alltså att regeringens politik är så pass skadlig att man väljer att, tillsammans med sverigedemokraterna, rikta misstroendevotum mot enskilda statsråd - men inte så skadlig att man röstar för en gemensam alliansbudget?
Om Sveriges väl och ve hänger på repen om flygskatten blir verklighet - varför bara plocka bort finansminister Andersson? Varför inte vräka hela regeringen från Rosenbad redan imorgon? Det skulle, rent matematiskt, vara fullt möjligt.
Jo - för Alliansens verkar inte vilja regera. Man vill inte komma överens. Man vill inte förhandla med varandra eller med regeringen. Man vill sabotera och obstruera. Det skiljer situationen idag från den 2013.
Att alliansen hotar med misstroendevotum, ett av regeringsformens kraftfullaste verktyg för att hålla den verkställande makten ansvarig inför riksdagen, när man själva inte är beredda att regera - det är oansvarigt och skadligt. Särskilt när man samtidigt avvisar regeringens inbjudningar till samtal och överläggningar.
Sedan är Bofrides tolkning av koalitionsarbete intressant. Koalitioner, som den mellan S, V och MP på Gotland, eller den gamla alliansregeringen, innebär alltid att mindre partier får ett något större inflytande än vad de exakta rösterna givit. Hade alliansen fördelat ministrar i proportion till väljarstödet efter valet 2010 hade kristdemokraterna, centerpartiet och liberalerna haft ytterst få statsråd.
Att socialdemokraterna ingår i koalitioner är väl å andra sidan ett ganska tydligt tecken på att S övergivit självbilden som 40 procentsparti. Sedan är jag den första att kritisera socialdemokratins brist på krisinsikt och stagnation - något som också är bieffekter av, och orsaker till, socialdemokraternas rörelse från 40 till 30 procent av väljarkåren.
Men att det skulle föreligga något demokratiskt problem i att koalitionspartner, vare sig det är i regionen eller i regeringen, får större inflytande är obegripligt.