Enade de stå, söndrade de falla. Den 8 april 2015 tog en epok i svensk politik slut. För första gången på nästan ett decennium har de fyra borgerliga partierna valt att inte lägga en gemensam budget. Det kommer de närmaste dagarna, särskilt från borgerligt håll, att framställas som en inte anmärkningsvärd händelse. Men det är en synnerligen anmärkningsvärd händelse.
Fredrik Reinfeldt lyckades med vad ingen annan borgerlig ledare lyckats med – hålla ihop en borgerlig regering och skapa ett fast borgerligt samarbete. De gemensamma budgetarnas innehåll, valmanifesten, och den strikta lojaliteten med Alliansen har definierat den svenska borgerlighetens senaste tio år. Idag satte fyra partisekreterare offentligt punkt för den tiden på en pressträff.
Alliansföreträdare, förlåt, företrädare för f.d. Alliansen kommer nu bara att hålla gemensamma jippon och göra gemensamma utspel ibland. Säger de själva. Låt oss ta en titt på utvecklingen i de borgerliga partierna sedan valet.
Kristdemokraterna väljer snart sin nya partiledare, Ebba Busch Thor. I KD bubblar ett missnöje över decemberöverenskommelsen och de eftergifter partiet tvingats göra för alliansen. Partifolket väljer Busch Thor med mandatet att vara en rebell. De vill ha bråk och stök och en tydligare profilerad kristdemokrati. Det finns det lite utrymme för i ett snävt samarbete.
Samma känslor strömmar i de moderata leden. Riksdagsledamöter, kommunpolitiker, och ungdomsförbundare har tydligt deklarerat sitt missnöje med decemberöverenskommelsen och att man inte samtycker till partiledningens ”bristande förankring”. Tydligast av alla är Skåne och Östergötlands partidistrikt. Där har kommunalråd och riksdagsledamöter ställt sig bakom en motion till partistämman som kräver att överenskommelsen avbryts.
Särskilt Folkpartiet har mycket att vinna på att koppla loss från allianssamarbetet. Efter ett partiledarbyte och lite självrannsakan har man stora möjligheter att locka de socialliberala väljare som idag gömmer sig i exempelvis Miljöpartiet.
Centerpartiet, som väl fortfarande är besvikna över det inställda extra valet, har också fått mersmak på rampljuset och ser det inte för omöjligt att någon gång i framtiden knipa den borgerliga ledartröjan.
Kort sagt finns det en stark längtan bland de borgerliga att få definiera och utveckla sig själva – utanför allianssamarbetet. Och det är nyttigt. Det här sätter oss i en intressant situation inför 2018. Borgarnas partisekreterare berättade idag att man förvisso lägger fram olika budgetar, men att man planerar att skapa ett gemensamt valmanifest innan nästa val. Kort och gott: den som förväntar sig en förändrad borgerlig politik till valet 2018 ska nog inte ropa hej riktigt än.
Framförallt ska regeringen inte andas ut – en grälsjuk opposition som inte längre är bundna av allianssamarbetets ansvarströja kan ställa till med ordentligt politisk teater de närmaste åren. Och även om teater bara är teater så tar den tid och stjäl fokus från regeringsarbetet. Vi kan alltså vänta oss att antalet KU-anmälningar utan grund och ”krav” från oppositionspartierna markant kommer att öka.
Allt hänger nu på vad som händer i M och hur Kinberg Batra planerar stävja den interna opinionen mot decemberöverenskommelsen och stramare asylregler. Antagligen kan vi se de senaste dagarnas höjda tonläge kring att regeringen måste ”hedra decemberöverenskommelsen” som testballonger för att se hur de landar i den interna opinionen. Räcker det för att lugna partifolket?
På P1 igår morse pratade de om äktenskap, och om hur det är bättre att skilja sig och bryta upp från en olycklig relation än att stanna bara för omständigheternas skull. Alliansen som vi känner den är borta. Kvar finns ett borgerligt samarbete med betydligt luftigare ramar. Ibland är det bra att bryta upp och hitta sig själv.