Under veckan har det blivit uppenbart för mig att låsningarna mellan riksdagens partier blir allt svårare och ett regeringsbildande känns allt längre bort. På onsdagskvällen uttalade Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Anders Ygeman att det största partiet ska ha statsministerposten. ”Oavsett vilken regering som kommer till stånd så är det naturliga att det största partiet har statsministerposten” sa Ygeman i en intervju till Aftonbladet.
Jag har tidigare uppfattat att S har haft en med pragmatisk hållning, där det fanns öppningar för en annan lösning än att det största av regeringspartierna också med automatik skulle besitta statsministerposten. Men nu uppfattar jag att den dörren är stängd, om än inte låst.
Som ett brev på posten uttalade Liberalernas Jan Björklund, som hittills stått emot en regerings som är beroende av Sverigedemokraternas stöd, att hans parti inte stängt dörren till en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. ”Om detta är den enda tänkbara regering som går att bilda, då får partirådet ta ställning till det”, säger han till Expressen.
Samtidigt meddelar Annie Lööf (C) att hennes sonderingsuppdrag går ut på att hitta en lösning som håller ihop den söndervittrade alliansen. Något som knappast är möjligt utan stöd av S (eller flera av de rödgröna partierna) eller av SD, vilket bägge partierna uteslutit.
Statsministerposten verkar vara den största låsningen. M och KD verkar bara vilja se Ulf Kristersson i rollen, medan de rödgröna har samma syn på Stefan Löfven. Jag förstår varför och ser det också som naturligt att det normala är att största partiet i regeringen också tillsätter statsministern. Men nu är det inte det som vi förut sett som normalt som är gäller. Nu behövs det nya vägar.
Min första tanke direkt efter valet var att den regering som kommer att bildas består av S-MP-L-C och med Annie Lööf (C) som statsminister. Det är inte för att jag gillar den lösningen utan för att jag ser den som enda möjliga. Inget inflytande för SD, och varken Löfven eller Kristersson som statsminister. Det blir en minoritetsregering utan blockpolitisk hemvist som därmed måste förhandla alla förslag de vill ha igenom. Först internt, men sen också antingen med M och/eller KD eller med Vänsterpartiet. Men också en regering med partier som står varandra nära i kampen mot nationalismen och högerextremismen.
Men när det gäller statsministerposten så läste jag ett intressant förslag som mycket väl skulle kunna fungera. Ett förslag som går ut på en ”neutral” statsminister som inte ens har en plats i dagens riksdag. Något som konstitutionen också ger möjlighet till. Bland dem som nämnts finns bland andra FN-veteranen Jan Eliasson och EU-kommissionären Cecilia Malmström. Jan Eliasson har redan förekommit i diskussionerna, av misstag, och meddelade då att han inte var intresserad av att bli statsminister, men vem vet vad han kan tänkas svara om frågan kommer från officiellt håll.
Bägge skulle absolut kunna klara av jobbet och tanken är frestande. Speciellt när de etablerade politikerna verkar låsa in sig mer och mer och det bara finns nej-majoriteter i riksdagen.