Imorgon är det Första Maj, arbetarrörelsens helgdag. Jag kommer stolt bära fana och minnas att inget av det vi i dag i stort sett tar för givet, har kommit till utan kamp.
Arbetslöshetsförsäkring, fackliga rättigheter, pension och sjukförsäkring är bara några exempel på sådant som för bara någon generation sedan kändes som ouppnåeliga drömmar. Ett skattesystem med uttag efter bärkraft är inte heller oviktigt i sammanhanget, liksom ett välfärdssystem som tar hänsyn till behov.
I vanlig ordning lär det komma drapor från höger om att det är töntigt att demonstrera när vi har det så bra, och när Socialdemokraterna sitter vid makten. Förutsägbart, men likväl bedrägligt.
För om det är något vi lärt av historien, så är det att det straffar sig att luta sig tillbaka, att bara sitta ’mätt’. Demokratin, liksom välfärdsstaten, måste försvaras varje dag. Och även om mycket åstadkommits, finns det sannerligen orättvisor kvar att bekämpa, och reformer att värna.
Den dag vi socialdemokrater slutar demonstrera, har ett av våra särdrag och viktigaste uppgifter gått förlorat: att vara i ständig opposition mot orättvisor.
Vårt samhälle är inte jämställt. Pensionärsskatten består, om än lägre än förut. Medmänniskor dör på sina arbeten. Jämlik vård är inte ett faktum. Vi lever som om vi hade fyra jordklot.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Mycket är uppnått, mycket återstår. Det finns så många anledningar att fortsätta vara politiskt engagerad, verka för förändring.
Ibland - i mörka stunder - kan jag dock tänka att jag borde byta parti. Att vara socialdemokrat verkar oftare än för mången annan innebära att ta ansvar när det svider. Jag säger inte att det är reserverat för socialdemokrater, men påtagligt ofta - särskilt på sistone - har företrädare från andra partier ’friåkt’ på områden där det verkligen vore på sin plats med några följdfrågor.
Vi kan ta ett varv runt välfärden. Vår gemensamma välfärd står inför enorma utmaningar framgent, allt färre ska försörja alltfler. Det kan gå, om vi hjälps åt. Det måste gå, om vårt samhälle ska hålla ihop.
Men fem partier i Sveriges riksdag tror till exempel att det går att reservera avsevärt MINDRE resurser till välfärden och vägrar konsekvent att förklara hur det är möjligt att utan att det får rejäla konsekvenser i vanligt folks vardag. Det verkar på ett sätt rätt behagligt att kunna slira runt så där, att bete sig som att det mesta kommer att vara som vanligt, men lägga budgetar som skulle göra tillvaron i gemen allt annat än vanlig.
Fast nej, jag kommer inte att byta parti. Jag är oerhört ödmjuk inför det välfärdssamhälle generationer före mig byggt upp och jag vill verkligen försvara och utveckla det. Att ta ansvar när det svider går också an, och långt mer än så - det är ju en del av att bära ett förtroende. Och i det - självfallet - att vara i ständig opposition mot orättvisor.
Just därför är det också fullständigt givet att ni återfinner mig - och så mången annan socialdemokrat - under de röda, vajande fanorna imorgon.
Det är en av våra rättigheter, allt annat än given, och vi utövar den med oerhörd stolthet och glädje.