Vår omhuldade, älskade Almedalsvecka är ett ständigt ämne för diskussion. I grunden tror jag att det är positivt; de senaste åren har en del nödvändiga gränssättningar kommit till stånd, liksom en välbehövlig tankeställare kring prisnivåer för boende och exponeringsytor. Mindre positivt är ifrågasättandet av själva Almedalsveckan som fenomen. Och ja, jag är medveten om att Socialdemokraterna, just nu ’bidrar’ på den fronten.
Jag begriper utgångspunkten; det är mycket lobbyism i Almedalen den veckan, men det är också så mycket annat. Framför allt är och förblir Almedalsveckan en alldeles unik mötesplats, men den är också ett uttryck för det mest dyrbara vi har tillsammans: demokratin. Under Almedalsveckan kan alla komma till tals, lära mer om i princip allt, i både privat och offentlig sektor. Och det är kostnadsfritt och i oerhört stor utsträckning öppet för alla. Dessutom: den som har synpunkter på innehållet och dessutom råkar vara grundare och nuvarande delägare, har väldigt stort utrymme att balansera innehållet, utgöra motkraft mot det man anser mindre lämpligt.
För att tala klartext så delar jag inte Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfvens och partisekreteraen Lena Rådström Baastads syn på Almedalsveckan. Att statsministern prioriterar att resa runt i landet och träffa ’vanligt folk’ är alldeles utmärkt. Dock finns det rätt gott om vanligt folk även här, både inom och utom Almedalsveckan. Det ena behöver liksom inte utesluta det andra.
Almedalsveckan fyller 50 år i år, och det är verkligen värt att fira. Det initiativ Olof Palme tog har blivit till något att vara omåttligt stolt över, och rädd om. Det finns mycket som fungerar suveränt, annat att optimera. Jag kommer dock att göra vad jag kan för att Almedalsveckan ska leva vidare, som ett ännu starkare gotländskt varumärke, som ett enormt bidrag till demokratin och som den fantastiska mötesplats den kommit att bli.
Därför är det också självklart för mig att tillsammans med andra gotländska socialdemokrater framföra till partiledningen centralt att vi inte delar bilden av Almedalsveckan som något förbehållet eliten, men också ett djupt känt önskemål om att med gemensamma krafter göra Almedalsveckan ännu bättre.
Jag vägrar också sjunga med i visan som påstår att Almedalsveckan är på väg utför. Prognosen inför årets upplaga av Almedalsveckan motsäger dessutom den visan.
Men nog är det så att prisnivåerna, framför allt på boende, sticker i ögonen. Jag har ett försvarligt antal partikamrater som ställt in sin medverkan under Almedalsveckan på grund av att de boendealternativ som stått till buds upplevts som rent ocker. Givetvis får vi inte hamna i en situation där Gotland ’prisar’ ut sig eller där stora, ekonomiskt starka aktörer tränger undan alternativt dränker de mindre, ideella krafterna. Gemensamt ska nog det samlade Gotland kunna komma till rätta även med det.
Diskussionen om hur Almedalsveckan kan utvecklas, ger åtminstone mig blodad tand att i ännu högre grad vara en god ambassadör både internt och externt för Almedalsveckan, och tala gott om alla dess fina sidor. Inte minst om dess tillgänglighet för vanligt folk, och om hur själva veckans väsen är organisk utveckling, i vilken partierna är grunden.