Så har då hatet slagit till med full kraft igen. Manchester blev extremismens nästa måltavla. Precis som i Utöya var terrorn mål ungdomar som samlats för något de tycker om.
När jag skriver detta är det 22 människor som mist sina liv och ett sextiotal som skadats. Terrordådet utfördes med terrorns sedvanliga feghet och drabbade inte ont anande människor som just hade sett en konsert med en av sina idoler. Men precis som i Stockholm, visar Manchesterborna upp en kärlek och en omtanke för sina medmänniskor.
Hotell, taxi och privatpersoner och många andra öppnar upp för att ta hand om varandra i den chock som terrordådet innebar. På olika sociala media samlades alla som ville hjälpa till.
Allt från gratis taxi till gratis husrum informerades det ut om. Via sociala media hittade också många sina anhöriga efter att de kommit ifrån varandra i kaoset. Bloddonatorer har stått på kö för att få lämna blod och sjukhusen har nu så pass mycket blod i lager att bara de med ovanliga blodgrupper tas emot för blodgivning.
Kärleken och omtanken om varandra övervinner nu den skräck som var terrorns mål att sprida. Nu återstår det stora sorgearbetet för de som mist en närstående eller vän. Nu återstår också för polis och underrättelsetjänst att utreda och hitta de som eventuellt kan vara inblandade.
Tecken på samma fanatism som drabbat Manchester ser vi här hemma i Sverige. När vi efter årtiondens kamp har lyckats skilja religionen från staten och fått våra skolor fria från religiös påverkan.
När kyrkan tagit sin, i mina ögon rätta roll, den humanistisk och kärleksspridande rollen i samhället. Då driver fanatiska nationalister på om att återinföra religionen som maktfaktor i samhället. Precis den kritik de har mot religiöst styrda stater, att religionen har för stor makt, försöker de införa här.
Bakom slagord om att bevara de ”svenska traditionerna” utmålar de andra religioner och svaga politiker som ansvariga för att ”traditioner” försvinner. På sociala medier sprids falska påstående om att skolavslutningar inte längre får hållas i kyrkor på grund av ”alla barn” med annan härkomst.
Sanningen är en helt annan. För de skolor som fortsätter använda kyrkans lokaler nämns aldrig. Men de skolor som av praktiska skäl använder egna lokaler plockas upp som exempel. Det sprids också falska påståenden om att våra skolelever inte längre får sjunga ”Du gamla, du fria” på skolavslutningar. När började vi med den ”traditionen”?
Jag har aldrig under mina tretton år i skolan sjungit den på skolavslutningar. Jag kan fortsätta rada upp exempel som sprids av samma fanatiska skäl som är orsaken bakom terroristernas attacker runt om i världen.
Indoktrinering genom hårt vinklade eller helt falska påståenden om de politiska eller religiösa motståndarna sprider hat och död över hela världen.
Vi måste öppna våra ögon för extremisternas försök att splittra oss med sitt hat. Oavsett om det sker i nationalismens eller religiösa extremismens namn. Nu måste spridningen av hatet få ett slut och vi kan alla hjälpa till genom att sprida kärlek i stället.