Redan i min lördagsledare beskrev jag det som vi under fullmäktigemötet i går fick bevis på. Nämligen att vi nu kommer att få se en ansvarfull rödgrönrosa opposition. De rödgröna har tagit ett stort ansvar för Gotland under sina åtta år i majoritet, och nu kommer de rödgrönrosa att ta ett lika stort ansvar i opposition. Att göra som alliansen i riksdagen, det vill säga att som det mindre blocket utnyttja Sverigedemokraternas vilja att sätta käppar i så många hjul som möjligt har visserligen varit frestande, men klokt nog valdes den ansvarsfulla vägen. Trots att Sverigedemokraterna under fullmäktigemötet nominerade Bo Björkman (S) till posten som regionfullmäktiges ordförande, antogs inte utmaningen och Björkman lät meddela att han inte ställde upp.
Socialdemokraterna på ön har under hela efterspelet av valresultatet varit tydliga med att de vill fortsätta ta ansvar och att de kunde tänka sig ett majoritetssamarbete med Centerpartiet, om de två partierna börjar sina förhandlingar från noll. Däremot har S sagt nej till att bli ett alibi till en redan färdigförhandlad allians.
Även här visar Socialdemokraterna upp sin vilja till en bra lösning för Gotland, men vägrar samtidigt att överge ansvaret för sina väljare, vilka vill se en socialdemokratisk politik. Och hur man än vänder och vrider på det så röstade flest gotlänningar på S, även om mandatfördelningen ger både S och C 18 platser i fullmäktige.
Det jag är rädd för nu är att den nya alliansminoriteten kommer att köra fast i sina försök till förhandling, för att sen skylla det på oppositionen. Jag hoppas jag har fel, för kunde Stefan Löfven (S) styra skutan Sverige genom fyra mycket svåra år rent parlamentariskt, så bör väl regionstyrelsens nyvalda ordförande Eva Nypelius (C) kunna det. Det handlar bara om ödmjukhet inför uppgiften och en vilja att kompromissa. Det är inte oppositionen som inte behöver gå med på vad som helst, utan ansvaret att få igenom förslag ligger helt på den nya alliansminoriteten.
I fredags informerade statsministerkandidaten Ulf Kristersson (M) sina följare på Facebook om sin nya taktik för att kunna bli statsminister. Han kallade den 3 2 1 taktiken. Nedräkningen gick snabbt och redan på söndagen var den nere på noll och Kristersson gav upp. För stunden i alla fall.
Kristerssons ”ända in i kaklet” kan nu jämföras med en Vasaloppsåkare som utan träning och tanke ger sig av klockan 8.00 på morgonen första söndagen i mars och bara når till ”målsnöret” i Smågan någon timme efter 10.30 då spärrtiden är satt. (Smågan är första platsen där spärrsnöret sätts upp över spåret och stoppar dem som inte haft tillräcklig fart.)
Stefan Löfven (S) har nu fått talmannens uppdrag att sondera förutsättningarna att bilda en regering som kan tolereras av riksdagen. Utifrån det som framkommit kommer inte heller Löfven att ha något lätt uppdrag. I alla fall inte så länge Centerpartiets ledare Annie Lööf fortsätter säga nej till alla förslag som rent matematiskt kan fungera och vidhåller förslag som inte kommer att få riksdagens godkännande.
Det är dags att börja inse att vi numera har tre olika block i svensk politik. Ett rödgrönt vänsterblock, ett liberalt mittenblock och ett konservativt högerblock. Det är nu dags för Lööf och hennes kollega Björklund i Liberalerna att välja sida. Annars blir det nyval.
I går fick vi beskedet att före detta regiondirektör Per Lindskog avlidit efter en tids sjukdom. Jag fick äran att uppleva Per i rollen som teknisk direktör, under min tid som ersättare i tekniska nämnden. En roll han skötte med den äran.
Björn Jansson som jobbat betydligt närmare Per ger i sin krönika här nedanför en mer heltäckande bild av Per Lindskog som tjänsteman och människa.