Så har ännu en vecka gått i konungariket Sverige. Som enligt meddelande från hovet snart blir utökat med en sprillans ny prinsessa. Det är så klart skönt för den övriga familjen att få in ännu en person att dela representationsjobbet med. Samtidigt sätter det fingret på det orimliga i att ett offentligt uppdrag kan fördelas på fler eller färre beroende på hur en familj väljer att formalisera sina kärleksrelationer.
Givetvis ska vi betala vår statschef. Betala bra, tycker jag. Och hur illa jag än tycker om att uppdraget ärvs måste vi så länge det är så rimligen också ha och bekosta en tronföljare.
Eftersom makar förväntas delta i representationen och jobbet ofta sker på vad de flesta skulle kalla obekväm arbetstid är det också acceptabelt att de ingår i statens ansvar. Men nu handlar det om en hel storfamilj med vuxna barn och barnbarn Det är orimligt och otidsenligt.
Villkoren är väsentligt annorlunda för våra valda företrädare. Att Sveriges statsministrar numera bor i Sagerska palatset är mest en säkerhetsrutin. Och de är många och av olika partifärg, de statsråd som våndats över svårigheten att i ett pressat schema få in tid för att gå till tandläkaren, köpa en födelsedagspresent eller prova en klänning. Vi som vet hur svårt det kan vara att kombinera ett vanligt heltidsjobb med tid för att till exempel välja och sätta upp en hallarmatur fattar inte hur de gör.
Missförstå mig inte nu, jag är inte ute efter att försvara Stefan Löfvens fadäs med byggfirman han anlitade i tron att det var ett enmansföretag. Det var slarvigt av honom att inte kolla att kollektivavtalet var på plats.
Men nog är villkoren olika.
Det finns de som tycker att politiker ska ha bättre betalt. Gunnar Wetterberg propagerade förra veckan i Expressen för femtio procents höjning. Jag tror inte på den lösningen. Men lite avlastning av vissa uppgifter kunde de faktiskt behöva.
Ungefär som på sjukhusen där det nu görs försök att komplettera den vårdutbildade personalen med så kallade vårdnära servicetjänster som GT kunde berätta om i går. Vi som varit med ett tag drar oss till minnes att det inte bara i vården brukade finnas en hel del anställda som hade just servicetjänster av olika slag.
Det fanns folk som svarade i telefon, skrev maskin, bäddade sängar, hämtade fram journaler, delade ut post, tog hand om besökare och visste var allting fanns. Det hände att de kokade kaffe.
En del av de här uppgifterna finns inte längre. Andra finns men utförs av oss som inte har någon vidare rutin på dem eftersom vi gör dem för sällan och ibland klantar till och försenar viktiga saker. Är det fler än jag som tror att bortrationaliseringen ibland gick lite för fort där?
När jag nu ändå är inne på det-var-bättre-förr-linjen. Det fanns en tid när vi kunde räkna med att mjölken i affären var närproducerad. Det kan vi inte längre, särskilt inte för förädlade produkter.
Snälla, inför ursprungsmärkning på mejeriprodukter så att alla vi som vill stödja svensk mjölknäring kan göra det. Gör det bums.