I helgen var jag på fastlandet och upplever återigen ökade problem på fastlandsvägarna. Vi gotlänningar hyser ofta en oro över att ta oss an fastlandstrafiken. När jag på mitten av 1990-talet var på de första långa resorna som chaufför var jag nervös innan.
Men när jag väl kom ut på vägarna blev känslan snart bättre. Breda vägar med breda vägrenar som nyttjades av de som körde lite saktare för att släppa förbi de med lite högre tempo. Användandet av vägrenarna underlättade omkörningar och minskade riskerna för de riktig riskabla omkörningarna.
De som blev förbisläppta visade sin uppskattning genom att blinka som tack. Det var ett gemytligt klimat där man var medtrafikanter. För även om ingen måste använda vägrenen för att underlätta för omkörande gjorde man det.
Under mina tio år på fastlandet har jag sett hur klimatet försämrats. Vägrenarna är märkbart tomma och chaufförer med lägre tempo tydligt ovilliga av att köra på sidan för att underlätta omkörning. I söndags låg jag tillsammans med ett tiotal bilar i en kö i mellan 75 och 80 kilometer i timmen på en bred och fin 90 väg.
E 22:an mellan Västervik och Oskarshamn är ofta en bra väg för omkörningar, men när många är på väg tillbaka från Öland eller andra delar av södra Sverige blir omkörningsmöjligheterna sämre för södergående trafik. Varför använde de två bilarna som tydligt kompiskörde inte vägrenarna, eller stannade till någon minut på någon av de många rast- eller parkeringsplatserna som fanns längs med vägen?
Jag får en uppfattning om att vi gått från att vara medtrafikanter till att bli mottrafikanter. ”Jag måste inte underlätta för omkörande genom att använda vägrenen därför gör jag det inte.”
Samma tendenser ser jag i samhället. Medborgare som samarbetar för att göra samhället så bra som möjligt märks inte lika ofta som motborgarna gör. Många letar fel istället för att hitta lösningar. Givetvis måste vi veta vad som är fel för att kunna rätta till det, men många av felsökarna slutar jobba när felen upptäckts.
Varför tänker vi inte ett steg till? Samma sak ser vi i samband med de många överklaganden som sker nät något ska utvecklas. ”Jag kan överklaga därför gör jag det.” Varför inte försöka hitta en gemensam lösning istället?
Vårt samhälle är också uppbyggd utifrån den solidariska tanken. Den progressiva skatten som är det solidariska samhällets kännetecken är satt under tryck. Många av de som hörs vill ha kvar mer av sina inkomster, men samtidigt beklagar de sig över att viktiga samhällsresurser inte fungerar som de vill.
När människor flyr från krig och elände och till slut hamnar här hos oss i den kalla nord visar vi också om vi vill vara medmänniskor eller motmänniskor. Överallt i landet har många visat på att de är medmänniskor. De har gjort ett enormt bra arbete för att välkomna de flyende.
Människor som förutom att de behöver en fristad och behövs i Sverige. Vi står på grund av hur ålderstrukturen i ser ut inför stora utmaningar. De som flytt hit en del av lösningen.
Därför måste vi välkomna dem, ta hand om dem och utbilda dem för framtiden. Vi måste visa att vi är medmänniskor och medborgare.