Efter Regionfullmäktiges möte i måndags har jag funderat lite över två saker. Under debatten om Kulturplanen var Elin Bååth (FI) uppe i talarstolen och gav sin syn på nämnda plan.
I stora delar höll hon med om det som stod i planen. Men inte när det gäller skrivningen om Kulturdriven tillväxt och innovation. För många miljövänner är tillväxt ett fult ord. Jag håller med så långt som att den tillväxt som skapas av ett ständigt konsumerande av prylar är av ondo. Varför måste vi alltid ha det senaste och varför i flera exemplar? Men när det gäller en tillväxt av tjänster och i detta fall kulturevenemang har jag mindre förståelse för den negativa inställningen.
Det är väl bara bra för miljön om vi konsumerar kultur istället för prylar. Det är väl bra om vi får fastlänningar och Européer att resa den relativt korta sträckan till Gotland istället för till länder längre bort. Om sen kulturevenemanget i sig också försöker vara så miljömedvetet som möjligt har jag ytterligare svårt att förstå varför man är negativ till den tillväxten. Det kan väl inte vara Elin Bååths tanke att kulturarrangemang räknas in som onödigt när hon vill att all onödig konsumtion skall minska. Men utifrån hennes inlägg under måndagens fullmäktige kan man absolut få det intrycket.
Den andra saken som jag haft tankar kring är de avhopp från fullmäktige som två av Sverigedemokraterna kände sig tvingade till, efter hat och hot från högerextremister. Jag är kluven i frågan om de gör rätt. Självklart är detta upp till den enskilde att ta det beslutet, och jag har ingen aning om hur deras upplevelse av det hat och de hot de fått motta är.
Men detta med hat och hot är ingen ny företeelse, tyvärr. Många politiker, journalister och andra starka personligheter som nyttjar sin lagstadgade rätt att uttrycka sig har drabbats genom åren. Skall vi som drabbas ge efter och låta de odemokratiska krafterna vinna? Var går gränsen för vad vi får tåla? Skall vi alltid visa oss starka och stå stadigare på barrikaderna även om det blåser storm?
Uttryck som ”lite får du väl tåla”, ”har du gett dig in i leken får du leken tåla”, ”det där var väl inte så farligt”, gör att vi tror att hat och hot är något som vi skall stå ut med, något som är normalt. Men precis som vi aldrig skall behöva tåla mobbing, sexuella övergrepp eller diskriminerande behandling skall vi aldrig behöva tåla hat och hot.
Därför tycker jag att det faktiskt är bra när någon säger nej, nu vill jag inte längre vara med i denna lek. För då får vi upp ögonen för problemen. Då kanske vår lagstiftande församling tar det demokratiska problemet med hat och hot mot våra demokratiskt valda på ännu större allvar. Då kanske vår lagstiftande församling tar hat och hot mot de som granskar att vårt demokratiska system fungerar på ett ännu större allvar.
För med den ökade polariseringen i samhället har hat och hot ökat i omfattning, tillsammans med den utveckling som internet och sociala media tagit är hat och hot ett stort problem. Nu när vi alla kan vara våra egna nyhetsrapportörer, något som helt uppenbar alla inte är mogna för, måste även de delarna av media Sverige regleras med lagar för att skydda samhället.