Nu har vårterminens oxveckor börjat. De kan mycket väl komma att bjuda på en hel del av den vinter vi hittills blivit bokstavligen blåsta på. Eller också fortsätter det dagliga vädret att påminna oss om det långsamt varmare klimatet på vår jord. I vilket fall som helst har vi ljusare tider framför oss.
Den glada nyheten är att Gotland, i alla fall nästan, vann solligan för 2014. Av de tre orterna i toppen ligger två på ön. Vi är ibland lite oroliga för att vårt varumärke bara förknippas med sol och bad och sommarupplevelser men vi vill ju inte heller missa den uppenbara fördelen. Den som funderar på framtida bostadsort har sällan något emot att bo på en plats som betraktas som attraktiv också av semesterfirare.
Och attraktiviteten behövs. I torsdagens GT redovisades att det är relativt få unga gotlänningar som flyttar hem igen när de utbildat sig och kanske skaffat familj. Professor Charlotta Mellanders undersökning som refererades tror jag oroade många. Enligt den är Gotland en av de kommuner som tappar flest unga människor. Det är nog fler än jag som levt i tron att vi får tillbaka en hel del av dem som flyttar så småningom. Möjligen ligger en del av förklaringen i att undersökningen stannade vid 30 år. Jag hoppas och tror att det är 40-åringarna som flyttar hem. Det hänger i sin tur samman med att familjebildningen oftare än förr inte sker förrän en bra bit in på 30-åren.
En 40-åring som flyttar härifrån är Gustaf Hoffstedt som nu har gjort sin sista insats i Sveriges riksdag. Åtminstone för den här omgången får jag nog skriva för omsättningen går snabbt i politiken nu och det händer att folk kommer tillbaka. Vi lär däremot inte få se fler åldermän som den nyligen avgångne talmannen Per Westerberg (M). Han blev riksdagsledamot 1979 och var inte ens nykomling då utan hade varit inne ett par vändor som ersättare dessförinnan. Jag vågar nästan lova att Hoffstedts efterträdare Jesper Skalberg Karlsson inte kommer att slå det rekordet och hoppas att han inte har den ambitionen. Det finns ett värde i kontinuitet men också en fara, särskilt när det bara finns en partiföreträdare från länet.
Tätare skiften på de politiska posterna medför också en fara för att gränsen mellan att verka för det allmänna och det privata intresset blir för porös. Vi har sett flera exempel på hur ledande politiker gått från inflytelserika poster direkt till centrala och ofta välbetalda lobbyistuppdrag i närliggande branscher. För Filippa Reinfeldt (M) tog det en och en halv månad att ta klivet från sjukvårdslandstingsråd i Stockholm till att få jobb som lobbyist på Aleris, ett av de stora privata vårdföretag hon haft som motpart i landstinget.
Och för att ni inte ska behöva ställa frågan: Jag tycker inte att det är ett dugg bättre när det är socialdemokrater som tagit det raska klivet från politiker till lobbyist.