Äntligen styr den rödgröna S-MP-regeringen efter egen budget. Inte fullt ut, mycket av den alliansbudget som antogs i vintras lever kvar och kan inte ändras förrän ett nytt budgetår startar om drygt ett år. Men med de ändringar som kan och får göras vrids nu utgifterna åt ett mer jämställt håll. Snart blir det på allvar möjligt att i praktiken se vad Stefan Löfven (S) och hans statsråd vill.
Minoritets- och i synnerhet koalitionsregeringar skapar med nödvändighet besvikelse. Det ligger i sakens natur. Partier som måste samsas till en gemensam politik är tvungna att göra avkall på åtminstone en del av sina egna frågor. Vare sig det sker i förhandlingar före valrörelsen eller sedan väljarna fått vara med och avgöra styrkeförhållandet dem emellan blir politiken i någon mån urvattnad.
De socialdemokratiska minoritetsregeringarna som tillträdde 1994 och 1998 lyckades uppfylla närmare 90 respektive drygt 80 procent av vallöftena. Efter Alliansens tillträde 2006 genomfördes knappt 80 procent av löftena. Enligt statsvetaren Elin Naurin vid Göteborgs universitet är det högt i internationell jämförelse.
Men kritiken brukar inte utebli. Anklagelserna om svek och löftesbrott luftas i medierna och förr eller senare kommer diskussionen om ifall det inte egentligen var bättre att lämna koalitionen. Glädjen i att vara med i regeringen räcker långt men inte hur långt som helst. När hjärtefrågorna fastnar i utredningsträsket eller helt enkelt avförs från regeringsprogrammet blir det svårt att försvara en aldrig så efterlängtad regeringssamverkan. Är kalkbrytningen på Gotland en sådan fråga för Miljöpartiet? Det kommer att visa sig under året. Kanske är det ett större hot mot Löfvens ministär än oppositionens försök att sätta bilden av Löfven som löftesbrytare.
Till en del blir det lite fånigt som när Löfven anklagas för att han styrt med en borgerlig budget fast han sagt att han inte skulle. Decemberöverenskommelsen, som inte fanns när detta uttalades, förutsatte ju på att regeringen skulle administrera den beslutade budgeten under en övergångsperiod.
Att statsministern nu följer den överenskommelse som sju av åtta partier står bakom är självklart.
I andra fall får vi följa utvecklingen och se vad utfallet i slutänden blir. Bensinskattehöjningen ansågs obehövlig före valet. Med ändrade förutsättningar och efter förhandlingar har Socialdemokraterna ändrat sig, det borde man erkänna. Rotavdraget nämndes överhuvudtaget inte i det socialdemokratiska valmanifestet.
I övrigt börjar det bli en del avbockningar i listan på uppfyllda vallöften från S. Investeringar i bostadsbyggande kommer från årssiftet, exportsatsningar har påbörjats och innovationsrådet är tillsatt. Kunskapslyftet är igång och fler utbildningsplatser finns redan från hösten. Traineejobben införs stegvis liksom den övriga 90-dagarsgarantin. Där kan det bli svårt att nå upp till utlovade volymer men inriktningen är tydlig.
Förstärkta anslag till arbetsmiljöarbete är klart och arbetet med en livsmedelsstrategi påbörjades i mars.
Pengar är avsatta till specialpedagoger och bättre lärarlöner. Läx-rut avskaffas i höst och ersätts med läxhjälp åt alla som byggs ut efterhand. Pengar till nattis finns redan och pensionärsskatten sänks från årsskiftet.
Många vallöften återstår men jobbet har börjat . På riktigt och med egna prioriteringar.