Medeltiden har marscherat in. Eller kanske paraderat. Fast inget av de verben passar riktigt bra på det muntra och historiskt spretande tåg som inledde medeltidsveckan i Visby i söndags. Liksom i den stora parad som avslutade prideveckan i Stockholm i lördags är varken marschkängor eller paraduniformer det utmärkande. Överheten är spelad och toleransen stor.
Att gå tillsammans, offentligt i grupp, är att visa samhörighet. Den kan vara uteslutande som militärparader eller cirkuståg eller inkluderande som fredsmarscher. En del vill avskräcka, andra locka med sig åskådarna längs vägen.
Det kan vara en stark positiv kraft att gå gemensamt längs gator och vägar, det vet alla som gått i ett förstamajtåg. Det kan också vara tvingande eller förnedrande som fångkolonner eller straffmarscher.
Meningen är att inför allmänheten visa uppslutning och gemensamhet, stödja eller protestera. Rätten att göra så är en del av vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. I stort allvar har människor genom åren samlats för att visa sin uppslutning bakom ett angeläget syfte.
Att tåga tillsammans var de obesuttnas sätt att visa sin enda styrka, att vara många och att hålla ihop. Det har oftare förknippats med vänsterrörelser än med engagemang högerut där tron på att ensam är stark är större. Ett försök från ett antal näringslivsorganisationer att göra en borgerlig tradition av demonstrationerna mot löntagarfonder på 1980-talet misslyckades snart.
Flera viktiga händelser i vår nutidshistoria har förknippats med gemensamma vandringar. Bondetåget 1914 var en konservativ kungastödd manifestation i försvarsfrågan av över 30 000 bönder. Arbetartåget ett par dagar senare samlade 50 000 personer i vad som idag skulle kallas en motdemonstration. Den följande konstitutionella krisen mellan kung och regering blev i förlängningen ett av stegen mot vårt nuvarande statsskick.
En demonstration under en arbetskonflikt i ångermanländska Lunde 1931 slutade med att militären öppnade eld och dödade fem obeväpnade personer.
Rörelsen mot USA:s krig i Vietnam under 1960- och 70-talen använde sig i stor utsträckning av demonstrationståg och blev mångas första erfarenhet av att offentligt visa sin åsikt. När dåvarande utbildningsministern Olof Palme deltog tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva 1968 gav det eko långt utanför landets gränser.
Det har marscherats för rösträtt och mot kärnkraft. På senare år har protester mot våldshändelser och främlingsfientlighet samlat stora skaror. Betydligt mindre nynazistiska manifestationer har mötts av protesttåg och regnbågsskimrande mångfaldsmarscher.
På flera håll i världen är det inte självklart att kunna uttrycka åsikter eller samhörighet på det här sättet, ibland inte ens tillåtet. I förra veckan fick en ung kvinna betala med sitt liv för att hon deltog i en prideparad i Jerusalem.
Att tillsammans på våra gator både kunna uttrycka allvarliga åsikter och klä ut oss och leka är en del av det kulturarv vi gemensamt skapar här och nu. Det tål gott en och annan historisk vilsenhet i medeltidståget.