Diskussionerna om ett bryggeri i den gamla hamnterminalen påminner om regionens, och tidigare kommunens, andra större framtidssatsningar. Vi känner igen argumenten från tidigare strider även om skiljelinjerna ibland har gått mellan andra läger. Almedalsbiblioteket, kongresshallen, sporthallen, alla har de ifrågasatts med hänvisning till att andra angelägna utgifter borde få gå före. Nästan alltid finns det också andra inslag i debatterna, som att lokaliseringen är fel eller målgruppen inte den rätta.
Det är snarare undantag än regel att vi ser resultaten direkt. Eftersom annat runt omkring ändras går det dessutom sällan att klarlägga exakt vad som blev effekten av en specifik satsning. Eller en utebliven satsning. Men vi kan rätt säkert säga att kongresshallen bidragit till både Almedalsveckans utveckling och tillkomsten av ett stort antal evenemang, senast under Crimetime Gotland.
Redan på planerings- och konstruktionsstadierna skapas arbetstillfällen. Byggen, underhåll och kompletteringar fortsätter att ge jobb. Elledningar dras, reklam produceras och sprids, växter och konst införskaffas. Deltagarna äter och dricker och bor. Oftast, men inte alltid, är det gotländska företag som skjutsar de tillresta deltagarna och levererar snittarna till invigningen. Och allt bidrar till bilden av en landsända där det händer saker, en kreativ plats där det är inte bara är vackert att bo.
Alla satsningar blir inte som tänkt. Vändburgs hamn blev aldrig den fiskehamn som många hoppades på. Men i dag finns den där som den kanske viktigaste pusselbiten i en pågående utveckling som kan ge sysselsättning om än i en helt annan näring.
Hade ens Snäckområdet varit vad det är om det inte hade satsats kommunala pengar i en turistanläggning som blev en stor skandal på 1980-talet? Det ligger i sakens natur att vi aldrig kan kika i facit.
Kommunpolitiker kan inte nöja sig med att bygga skolor och ordna hemtjänst. I uppdraget ingår att bedriva näringspolitik, särskilt när de som här har hand om det regionala utvecklingsansvaret. Det är viktigt att det görs ordentliga utredningar men vattentätt riskfria lösningar finns nästan aldrig. Om försiktigheten fått råda hade vi ingen kongresshall. Och det blev varken kryssningskaj eller grönt centrum på Lövsta.
Vi måste verkligen slå vakt om välfärden. Men för att kunna bekosta den behöver vi folk i arbete. Partier till vänster om socialdemokratin tappar lätt bort den delen. I en del av argumenteringen brister logiken. När samma personer som i sin kamp för Ojnareskogen hävdar att det går att ersätta sysselsättningen inom kalkindustrin med jobb i besöksnäringen säger nej till satsningar för just besöksnäring har jag svårt att hänga med.
Jag har stor respekt för miljöargumenten mot hårdexploatering av den gotländska kalkstenen och har som jag skrivit tidigare väldigt svårt att tro att det är just detta skyddsvärda område som är det enda som kan komma ifråga för brytning.
Men jag är samtidigt djupt oroad för att Gotland ska förlora fler arbetstillfällen. Bryggerietableringen ska prövas noggrannt men det finns starka skäl att ha en positiv utgångspunkt.