När vänder det för Stefan Löfven? Det kan dröja länge men jag tror det händer. Han kommer inte att hyllas för lysande tal eller fingertoppskänsla för vad som går hem hos väljare och kommentatorer. Inte heller för sina försök att göra porten till Sverige trängre eller för att störa trafiken över Öresundsbron.
Nej, Stefan Löfvens bedrift är att han klarat att bemästra en situation som ingen annan svensk politiker varit i.
I mer än ett år har han styrt landet med hjälp av en koalitionsregering utan majoritet och med oppositionens budget. Mot sig har den haft fem, ibland sex, partier varav ett struntar i parlamentarisk praxis och fyra först efter segt motstånd kunnat förmå sig till överenskommelser över blockgränsen.
Partnern har å sin sida genomgått en svår intern omvandling från idealistisk pådrivare till regeringsparti. Under detta år har den värsta flyktingsituationen sedan andra världskriget medfört ett inflöde till Sverige av en intensitet vi inte upplevt i modern tid.
Landet har inte klappat ihop, ekonomin är stark och den internationella kreditvärderingen kan knappast vara högre. Arbetslösheten sjunker och regeringen betar av sina vallöften; snart träder den första egna budgeten i kraft med satsningar på jobb, välfärd och skola.
Att framgångarna döljs i den påstådda systemkollapsen på grund av flyktinginflödet har regeringen själv bidragit till. Stora delar av svenska folket tror att det är kris. Det är det, inom några sektorer, på en del orter. Men Sverige håller inte på att gå under och en ökad befolkning har nog aldrig varit till nackdel för ett glesbefolkat land.
När Löfven valdes till S-ordförande betonades hans proletära bakgrund. Med stolthet inom rörelsen - en arbetare i ledningen för arbetarpartiet - och med stråk av klassförakt från andra - tänk om han blir statminister! Inte kan väl en svarvare från Ö-vik föra sig på kungamiddagar och företräda landet i EU? Det hördes för övrigt liknande tongångar när Torbjörn Fälldin, en bonde från Ådalen, blev Centerledare.
Så visade sig svarvaren ha rejäl erfarenhet av internationellt fackligt arbete och tala utmärkt engelska. Han tordes utlysa nyval, sydde ihop Decemberöverenskommelsen, satt kvar även när den sprack och höll trots spänningar ihop regeringen. Den har kritiserats som alla ministärer, alltid är det några som kliver fram och några som förblir osynliga. Den som reser i landet kan inte samtidigt vara i Stockholm där de tunga medieaktörerna finns. Risken att inte synas är förstås större när statsråden är onödigt många som i den här regeringen.
Men inga skandaler har briserat, ingen har tvingats bort. Elva dagar in på Fredrik Reinfeldts första mandatperiod hade redan två ministrar avgått efter avslöjanden i massmedia.
Medan utrikesminister Margot Wallström (S) kritiseras i Sverige hamnar hon högt i en internationell ranking. Miljöminister Åsa Romson (MP) kritiseras för taffliga uttalanden i Sverige och får beröm under klimatkonferensen i Paris.
Stefan Löfven har aldrig suttit i en regering förr. Men det är svårt att se någon som bättre klarat att leda landet under detta turbulenta dryga år .