Sen sent 1960-tal har man från borgerligt håll försökt att splittra arbetarrörelsen. När jag gick med i Fabriksarbetarförbundet blev jag med automatik medlem i Socialdemokraterna och den s-förening som fanns knuten till fabriksklubben på Cementa.
Så hårt knutna var de ideologiska banden att det sågs som en självklarhet. Med samma värdegrund och samma mål med samhället kändes kollektivanslutningen självklar. Men kollektivanslutningen var hårt ifrågasatt och togs rätt snart bort.
Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, hade lyckats bra med sina kampanjer för marknadsekonomi och fri företagsamhet under Sture Eskilssons ledning. Vem av oss 60-talister kommer inte ihåg ”Satsa på dig själv”. Ett uttryck som lever än i dag.
När kollektivanslutningen var borta lades krutet på att få medlemmarna i LO-fackförbunden att ifrågasätta de bidrag som fackförbunden gav och fortfarande ger till Socialdemokraterna. Sällan ifrågasätts de bidrag som näringslivet ger till borgerliga partier. LO och fackförbunden är öppna med sina kontakter och bidrag, medan de ekonomiska förehavanden som är mellan näringslivet och borgerliga partier sker i det fördolda.
Ända tills för något år sedan var flera av de borgerliga partierna helt emot att de pengar som partierna får utanför det offentliga bidragssystemet skulle redovisas öppet. I dag finns det regler som säger att det skall redovisas, men de ger inte en fullvärdig insyn de heller.
I dagarna kom tidningen Arbetet ut med en undersökning som visar att borgerlighetens kampanjer fortsätter att ge utdelning. Sen 2010 har LO-fackförbundens bidrag till Socialdemokraterna nästan halverats. Samtidigt har flera förbund helt slutat ge bidrag till Socialdemokraterna så i dag är det bara hälften av LO-förbunden som ger bidrag till Socialdemokraterna.
När fackförbundens inflytande på socialdemokraterna minskar genom att färre fackliga medlemmar också är medlemmar i Socialdemokraterna så ser vi det också på politiken. Göran Persson (S) tvingades 1994 till att påbörja nedmonteringen av välfärden i sviterna av regeringen Bildts sorgliga hantering av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. När statens ekonomi åter blev god hann Göran Persson inte bygga upp det som rivits ner.
När sen Reinfeldt o co tog över regeringsmakten 2006 började nedmonteringen återigen men nu med större energi och dessutom målmedvetet. Kan någon som sett det någonsin glömma det jubel och de stående ovationerna som de borgerliga riksdagsledamöterna utbrast i när deras förslag som kraftigt försämrade sjukförsäkringen vann omröstningen i riksdagen.
Det Göran Persson gjort med sorg i hjärtat för att rädda landets ekonomi gjorde borgarna med glädje för att sänka skatterna.
Så nu står vi här i dag, med en ifrågasatt välfärd, som ett högerextremt populistiskt parti vinner röster på. Samt med en s-ledd regering som har det svåraste parlamentariska läget i modern tid.
Allt detta för att Sture Eskilsson lyckades så väl med att få svenska arbetare att satsa på sig själva.