I tisdagskväll attackerade någon eller några personer Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons hem i Sölvesborg. Attacken, som är polisanmäld, var inte den första som drabbat hans hem, men den hittills värsta. Jimmie Åkesson är inte den första politiker som drabbats av detta och, tyvärr, troligen inte den sista.
13 december 2016 annonserade kommunalrådet Pierre Esbjörnsson (S) i Skurup sin avgång och angav familjeskäl. En natt i mitten av september hade han blivit väckt av dov knall och upptäckte att hans bil brann.
Branden spred sig till garaget och om inte räddningstjänsten kommit fram så pass fort de gjorde hade även huset riskerat att drabbas av branden. Händelsen som rubricerades som mordbrand satte djupa spår och var den största anledningen till hans avgång.
I måndags blev en journalist anställd på Vestmanlands Läns Tidning, VLT, misshandlad i sitt hem. Journalisten hade tidigare fått sin bil uppbränd och är själv säker på att både branden och misshandeln har med hans yrkesutövning att göra.
Förra veckan förkunnades dom i två olika rättsfall där journalister hotats. Bägge fallen rörde journalister anställda av Aftonbladet. Det positiva är att det äntligen känns som om hat, hot och våld mot journalister tas på allvar. Det negativa är att Aftonbladet fått göra det undersökande arbetet till stor del själva för att ge åklagaren tillräckligt med bevis för att få till fällande domar.
Detta är bara några av de händelser som drabbat bärare av vår demokrati under den senaste tiden.
Det allt hårdare samhällsklimatet ger också ett hårdare polariserat politiskt klimat. Hat och hot har blivit vardag för politiker och journalister. Varför det blivit så skulle vara intressant att ta reda på. Var under evolutionen försvann medmänskligheten och kärleken till vår nästa? Eller har det aldrig varit så? Är det kommunikationernas utveckling som fört oss närmare varandra som ger utslag? Har vi människor alltid varit främlingsfientliga? Har vi alltid haft det hat som nu visar sig inom oss?
Jag vill inte tro det, för det skulle i sin tur innebära att det inte finns något hopp. I alla fall inte under de närmast kommande generationerna. Jag vill tro att vi kan lära oss att leva tillsammans med ömsesidig respekt för allas olikheter.
Jag vill tro att utvecklingen jag upplevt för vår hållning till personer med olika förutsättningar fortsätter och att vi fortsätter respektera dem för dem de är. Jag har under min levnadstid sett hur personer med intellektuella funktionshinder blivit mer respekterade. Samma utveckling har jag upplevt för HBTQ-personer. För bägge grupperna finns det mer att göra, men från min tid som tonåring har det hänt mycket.
Men det finns grupper som inte hängt med. Grupper som ser mångfald som ett hot. Jag menar att det är samma grupper som sprider hot och hat mot alla som uttrycker sitt stöd för mångfald, som också ger sig på demokratins grundpelare.
Om vi ska hata hat så blir vi aldrig av med hatet. Vi måste istället lära oss att se personen oavsett vem det är. Vi kan inte älska alla, men vi kan alla sprida kärlek omkring oss och om alla gör det kommer hatet att försvinna. Då har vi också räddat vår demokrati från ytterligare attacker.