I onsdags överlämnade IF Metall, Sveriges Ingenjörer och Unionen sina gemensamma avtalskrav till arbetsgivarorganisationen Teknikarbetsgivarna.
Kraven går i korthet ut på 2,8 procentiga löneökningar och en fortsatt utbyggnad av förbundens olika lösningar på förkortad arbetstid. Arbetsgivarnas svar var som väntat något lägre. I år till och med ordentligt lägre. De vill att alla förbättringar av villkoren ska bytas mot likvärdiga försämringar. Arbetsgivarnas bud kan ses som ett nollbud.
Något som är anmärkningsvärt när det gäller arbetsgivarnas bud, är de försämringar de vill göra i Unionens och Sveriges Ingengörers medlemmars villkor för deltidspension. För IF Metalls medlemmar är arbetsgivarnas krav om ett större inflytande över arbetstidens förläggning det allvarligaste.
Nu är det i och för sig inte förrän till 31 mars som avtalen ska vara klara, men tiden går fort. Fackförbundens avtal med Teknikarbetsgivarna blir vad som brukas kalla märket. Det vill säga den nivån som övriga avtal också kommer att följa och just därför är det intressant att följa avtalsförhandlingarna i industrin. Fackförbunden och Arbetsgivarna inom industrin har som ni förstår ett stort ansvar för hela den svenska lönebildningen.
Att det är industrin som sätter det så kallade märket har varit ifrågasatt, men jag och många med mig anser att den ordningen är den bästa för landet. Exportindustrin är motorn i landets ekonomi och om motorn börjar hacka går inte heller landet bra. Skulle den svenska exportindustrins konkurrenskraft minska blir det inte heller lätt för de inhemska branscherna.
Men då den svenska internationella konkurrenskraften ökat sen Industriavtalet sjösattes i slutet av 1990-talet finns det ingen orsak att börja ändra ordningen. De avtal som slutits har också varit på en nivå som främjat konkurrenskraften, och inget pekar på att de krav som överlämnats nu bryter mot tidigare väl avvägda bud.
Industrin är en av de branscher som har problem att hitta arbetskraft med rätt kompetens. Många lediga tjänster blir aldrig tillsatta, då de sökande inte har tillräckliga kunskaper. Detta är ett problem som både fackförbund och arbetsgivare tydligt har signalerat och försöker arbeta med att lösa. Av den anledningen känns arbetsgivarnas svar på avtalskraven oansvariga. För vilka ungdomar vill satsa på att jobba inom industrin när arbetsgivarna anser att de villkor som finns i dag är tillräckligt bra? Vilka ungdomar vill arbetsgivarna locka till industrin, när de inte kan tänka sig bjuda till mer än i marginalen?
Nu drar sig parterna tillbaka över jul och nyårshelgerna för att funderar på de bud de fått. Efter trettondagen drar det i gång med förhandlingarna på allvar, för att förhoppningsvis vara klara när de nuvarande avtalen löper ut 31 mars.
Som tidigare fackligt aktiv inom just industrin kommer jag med stort intresse följa avtalsrörelsen, men jag ska försöka att hålla mig på en allmän nivå i mina ledare och inte gå in för detaljerat i de olika förslagen. Något som nog inte kommer att bli lätt.