Frågan om nämndemännens ålder dyker upp i debatten med ojämna mellanrum. Det är bra. Vi behöver tala mer om de lekmän som vid sidan av de juridiskt skolade domarna fastställer skuld och straff i våra domstolar. Nu har domstolsverket presenterat en rapport med bland annat siffror som visar att de nämndemän som utsågs efter höstens val är något äldre än de som utsågs efter valet 2010. Andelen under 45 år är mer än dubbelt så stor i befolkningen som i nämndemannakåren. På motsvarande sätt är åldersgruppen över 64 år kraftigt överrepresenterad bland nämndemännen.
Regeringen, som tvärt om önskat en föryngring, tog inför valet initiativ till en informationskampanj för att sänka medelåldern. Den lyckades alltså inte. Inte för att viljan saknades, det finns ingen anledning att ifrågasätta den.
Men satsningen kom för sent och för att inte hamna mitt i valrörelsen genomfördes den under tiden 24 september–8 oktober. Att försöka nå partierna med en informationskampanj just då var inte det mest lyckade.
Efter 2014 års val var det såväl i riksdagen som i flera kommuner och landsting oklart vilka koalitioner som skulle styra. När förhandlingarna gäller vilka som ska samarbeta med varandra och vem som i så fall ska bli regionråd eller styrelseordförande är det lätt att tappa bort en fråga om vilka som ska bli nämndemän i tingsrätten. Eller i övriga allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar.
Nu riktades kampanjen inte bara till partierna utan också till intresserade överhuvudtaget. Ungdomar var en särskild målgrupp och en del av satsningen inriktades på sociala medier. Av domstolsverkets rapport framgår att intresset var tämligen stort men att debatten till stor del kom att fastna vid Sverigedemokraternas inträde i domstolarna.
I den medieanalys som ingår i rapporten skriver domstolsverket att ”ingen av de aktörer som är involverade i nämndemannavalet tar rollen att i media förklara eller argumentera för det nuvarande.” Domstolsverket menar att det leder till att ”bilden av nämndemannasystemet i media till stor del formas av dess kritiker.” och skriver vidare att ”det finns anledning att befara att den negativa bild av nämndemannasystemet som dominerar i media påverkar förtroendet även för domstolarna och rättsväsendet i övrigt.”
Den risken måste tas på allvar. Nämndemannasystemet har sina brister men det är svårt att finna något som inte uppvisar fler nackdelar. Partierna behöver lägga mer tid och kraft på att utse nämndemän.
Om de posterna inte måste besättas samtidigt som alla andra efter ett val skulle uppdragen få den mer framskjutna roll de förtjänar. Tillträde ett år in på mandatperioden skulle ge utrymme för det.
Ålder får aldrig bli ett handikapp i våra domstolar. Livserfarenhet hör absolut hemma där. Men det gör också kunskap om ungdomars livsvillkor. Det betyder inte att unga ska döma unga. Men om till och med föräldragenerationen blir sällsynt i domstolarna är det inte bra.
Här vilar ansvaret tungt på partierna. Och det går faktiskt utmärkt att utse även personer utanför medlemslistorna. Nämndemannauppdrag får aldrig reduceras till ett tack för lång och trogen tjänst.