Det går trögt i ekonomin. Den efterlängtade konjunkturuppgång som så länge aviserats fortsätter att dra sig längre bort i tiden. Konjunkturrådets prognoser för vändningen har gång på gång skjutits framåt och nu tror de på att den kan komma 2016. Läget i euroområdet fortsätter att vara dystert. Utfallet av helgens val i Grekland spär på osäkerheten men svårigheterna är mycket större än så. Det exemplet Grekland kan visa oss är att hårda åtstramningar och växande klyftor inte fungerar.
Europeiska centralbankens stimulanspaket från förra veckan har sänkt eurokursen men i vilken mån det lyckas stärka den europeiska ekonomin vet vi inte ännu. Liknande insatser i USA har fått positiva effekter men det går inte att sätta likhetstecken mellan den amerikanska och den europeiska situationen. Det finns ingen patentmedicin som passar överallt att ta till i medicinskåpet.
Att Sverige står utanför euron betyder inte alls att vi är opåverkade. Som exportland har vi ett stort utlandsberoende. Våra huvudsakliga handelspartners har hittills klarat sig förhållandevis bra men svensk ekonomi påverkas starkt av att det går knackigt i den närmaste omvärlden. Så vi lär inte få se något överskott i de offentliga finanserna till 2018.
Finansministerns arbete kommer att likna ett balansstycke. En rödgrön regering ska nu med hjälp av en blå budget försöka driva egen politik. Budgetutfallet innebär bland annat att en välbehövlig stimulans i form av utökade medel till de med sämst inkomster, som arbetslösa och barnfamiljer, uteblir. Samtidigt måste insatser mot arbetslösheten och för utbildning och välfärd finansieras vilket innebär att vi kan räkna med någon form av höjda avgifter vid halvårsskiftet.
De omtalade ladorna ekar fortfarande tomma. Inte i den meningen att Sverige är fattigt, här finns resurser i samhällssystem och infrastruktur, fasta tillgångar och kompetens. Men en driftig bonde låter inte förmögenheten ligga i ladan. Där väntar skörden på att bli inkomster som täcker utgifterna. Och där räcker inte inkomsterna som det är nu efter åratal av skattesänkningar.
I det här läget blir regeringens vårbudget mer intressant än vanligt. Liksom hur den kommer att behandlas i riksdagen. Uppmaningarna att svika decemberöverenskommelsen duggar ännu, just nu främst från det krympande Folkpartiet. Hur pass hållfast överenskommelsen är återstår att se. Det mullrar i de borgerliga leden och gnys hos Sverigedemokraterna som spelade ut sitt trumfkort och förlorade. Trots det har många alltför mycket att förlora på en svekdebatt och det finns faktiskt inga tunga skäl att utgå från att överenskommelsen kommer att brytas av Moderaterna, Centern, Kristdemokraterna eller Folkpartiet.
Regeringen gör å sin sida klokt i att inte tänja på gränserna till vad som rimligen kan rymmas i en budgetproposition även om det kan vara frestande. Att ha is i magen och stå kvar vid målsättningarna för jobb, skola och välfärd är den tuffa utmaningen för regeringen i allmänhet och finansminister Magdalena Andersson i synnerhet.