Med jubileumet av månlandningen har rymden kommit i fokus. Om man binder samman populärkulturen och verkligheten får man intressanta trådar.
Ansträngningen att nå månen med bemannad farkost var en självklar statlig angelägenhet. Och en kapplöpning skedde mellan USA och Sovjetunionen.
Förutsättningarna var ironiskt nog omvända jämfört med de två staternas politiska och ekonomiska system. Det kapitalistiska och demokratiska USA hade en monopolitisk planekonomi där en aktör, staten, drev projektet att nå månen med människor. En öppenhet i granskning, kontroll och kritik fanns. Men ansträngningen gjordes av en statlig aktör.
I Sovjet pågick parallella projekt, ett tag tre stycken. Det ledde till splittring av resurser. Och prestige gjorde att fel och misstag mörkades. Även framgångar på vägen doldes. Brist på insyn till följd av systemet med diktatur förvärrade saken.
I dag finns det i USA privata aktörer, som Elon Musk, som driver projekt med inriktning på rymdfärder. Samtidigt finns statliga rymdstyrelsen Nasa.
Rymdprojekt finns nu i många länder, utöver Ryssland såväl Kina som Indien. Ja, en rad länder har verksamheter med inriktning på rymden, även Sverige. Några av dem samarbetar med andra länder i olika former.
Mycket finns att vinna på forskning och att inhämta kunskap om rymden. Hur olika organismer och material påverkas av tyngdlöshet, strålning och annat ger viktiga data.
För att utforska mer om planeter och himlakroppar behövs inte folk på plats på dem. Det räcker med förarlösa sonder och fordon. Det är mer kostnadseffektivt.
De långa avstånden i rymden, redan till Mars, jämfört med månen och omloppsbana runt jorden gör det svårt med transport av människor och att ha uppehälle för dem en lång tid. Och ta tillbaka till jorden, om det behövs.
Mars, eller Jupiters månar, är därmed svåra att färdas till med bemannade rymdskepp. Månen var rimligt långt bort, en färd och vistelse på ett antal dagar.
I Mars fall är det fråga om flera år, vilket är ett större hinder, fysiskt och psykiskt.
Det verkar som om det finns en större grad av realism i dag, även om upptäckandets entusiasm på 60-talet var mer medryckande. Vetenskapen gör framsteg och de kan än en tid göras utan längre bemannade rymdfärder.
Någon gång kommer den bemannade resan till Mars att bli av. Även om den kan bli av 60-talets månresas medryckande slag behöver den inte forceras fram. Det går att utforska rymden och Mars mer innan nästa stora kliv för mänskligheten görs, till en annan planet.
I många av filmerna med rymdtema har någon resenär fått psykiska problem som äventyrat expeditionen.
Och i Alienfilmen från 1979 prioriterar företaget som driver rymdskeppet vinst på en nyupptäckt farlig livsform före besättningens säkerhet.
I några av de senaste rymdfilmerna, som The Martian och Gravity, är det miljön, omgivningen, som människorna måste kämpa mot: syre- och näringsbrist, gravitation och annat.
Kanske är det mer realistiskt än monster i Alien, där eventuellt rymdskeppets företag kan räkans in.
Rymden och himlakroppar är ogästvänliga platser. Det är därför det är svårt att färdas i och till dem.