Om anhöriga inte fanns… Du har kanske sett affischen, den finns lite här och var på stan. Den handlar om anhörigveckan som regionen utlyst med start igår som en lokal del av Anhörigåret 2015.
Det är ingen liten grupp det här handlar om. Anhörigvårdarna är runt 1,3 miljoner i vårt land. De vårdar på hel- eller deltid sina föräldrar, makar, svärföräldrar eller någon annan närstående.
Anhörigvård kan se väldigt olika ut. Från dygnetruntpassning av en sängbunden eller dement vårdtagare till enstaka besök hos en pigg åldring som kanske bara behöver få hem lite tyngre varor eller hjälp med att fylla medicindosetten rätt.
Den som vårdar en partner lägger som regel ner betydligt mer tid än den som vårdar en förälder eller annan äldre släkting eller vän. Det ligger i sakens natur att omvårdnaden blir mer omfattande för dem som delar bostad men det beror förstås också på att en äldres partner ofta själv är pensionär.
Anhöriga som ger vård till och omsorg om närstående sparar 177 miljarder kronor åt samhället. Varje år. Det är en ofantlig summa. Samtidigt satsar regeringen i budgeten för 2016 totalt 1,3 miljarder på satsningar för att stärka kvinnors hälsa över de kommande fyra åren. Det är en välkommen satsning. Men det är inte särskilt långsökt att tänka sig att också mer pengar till långvård och äldreomsorg skulle få positiva effekter på kvinnohälsan. Kanske rentav större.
För många anhörigvårdare sliter hårt fysiskt eller psykiskt eller både ock. Det är långtifrån självskrivet att en känslomässig relation blir bättre av att också omfatta direkt vård eller personlig omvårdnad. Och professionell äldreomsorg och sjukvård har kompetenser som inte kan ersättas av aldrig så kärleksfulla anhöriga. Vårdbehovet ökar också över åren och den anhörige vänjer sig gradvis vid att göra mer och mer.
Till slut kan det bli en situation där den vårdande själv far så illa att hon, för det är det nästan alltid, själv blir i behov av vård. Det kan vara svårt att se och bromsa utvecklingen och vem vill säga nej till den man älskar. Det finns gott om dåliga samveten i den här branschen. Valet mellan att göra allt och kanske stupa på kuppen och att säga nej och orka lite längre är verkligen inte enkelt.
En undersökning bland anhörigvårdare som fackförbundet Kommunal presenterade för ungefär ett år sedan visade att det tog i snitt 40 minuter i veckan för den anhörige att ha kontakt med myndigheter. Det är besök som ska bokas, mediciner som ska skrivas ut, hemtjänstadministratörer och hjälpmedelscentraler som ska kontaktas och så vidare.
Allt måste oftast ske på kontorstid när den anhörige kanske själv jobbar. Socialstyrelsen beräknade för några år sedan att ungefär 900 000 av anhörigvårdarna är i arbetsför ålder.
Det är nog inte bara vård av barn som drar ner kvinnors löner.
Det är utmärkt att regionen stöttar anhörigvårdarna och inte minst förenklar myndighetskontakterna. Men det kommer att behövas mer. Som resurser till den vård och omsorg anhörigvårdarna själva en dag behöver, uppvärdering av vårdprofessionen och rättvisare fördelning av det obetalda hemarbetet.