När man tar del av den rapportering som media ger av de anlagda bilbränderna kan man mycket väl tro att detta är något nytt och något som ökar betydligt i omfattning.
Förutom krigsrubriker på löpsedlar och framsidor på tidningar står våra politiker i kö för att berätta om vilka lösningar de vill se på problemen. Hårdare straff, fler poliser eller folkdanslag är förslag som politikerna för fram. Tonen är hög och politikerna slås om utrymmet för att visa att de har de bästa lösningarna.
Här är det nog dags för mig att påtala att det aldrig är ok att sätta fyr på bilar eller för den delen andra saker som inte skall brinna på just det stället vid just den tidpunkten. Det är bra att politiker försöker lösa de samhällsproblem som finns inklusive pyromandåd, för det är faktiskt deras roll.
Men när man granskar den statistik som finns så visar det sig att anlagda bilbränder inte är någon ny företeelse. Tvärt om. Rekordåret för både Malmö och Göteborg är 2009 och Stockholm hade flest anlagda bilbränder 2013.
Vilka resurser och vilka åtgärder genomförde den dåvarande regeringen? Det kan man fråga sig med tanke på hur högt deras tonläge är i dagens debatt. Men det är väl oppositionens roll att gnälla på allt som den politiska ledningen gör. Antingen är det fel saker som görs, för lite som görs eller i värsta fall fel och för lite.
Det som känns mest illa med dagens debatt är att den för det mesta följer på den främlingsfientliga agendan. När brott begås av personer med utländsk bakgrund eller i områden med hög andel personer med utländsk bakgrund, hörs den främlingsfientliga kören väldigt mycket. De etablerade partierna gör då felet med att söka snabba lösningar för att dämpa den främlingsfientliga kören, istället för att söka svar utifrån fakta.
De snabba lösningarna har ett gemensamt mönster då de slår mot fattigdom, utanförskap och segregation med hårdare tag, genom fler poliser och strängare straff. När förslag om att öka jämlikheten kommer upp, blir de klassade som flum, trots att det finns vetenskapliga bevis på att jämställda samhällen är lösningen.
Ökade klyftor, ökad segregation och ökat utanförskap ökar misstron mot samhället, dess funktioner och företrädare. När man inte har någon tilltro till att samhället kan ge de verktyg som behövs för ett bra liv, är det lätt att söka möjligheterna utanför samhällets baksida.
Vi behöver med andra ord för en mer nyanserad debatt. Problemen som kommer med utanförskapet är inga problem vi vill ha, men att bara ge sig på symtomen gör ingen frisk. Vi behöver ha en djupgående diskussion om hur vi vill att samhället skall se ut framöver.
Vill vi ha tillbaka välfärdssamhället där vi med gemensamma resurser tar hand om varandra eller vill vi ha ett samhälle där vi tvingas övervaka varandra och låsa in oss av rädsla? Vill vi betala skatt till ett välfärdssamhälle eller till ett övervakningssamhälle?