Det var tänkt att det skulle hålla till 2020. Ett tolvårigt äktenskap mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet formerades. Vi vet hur det gick: efter några veckor av offentlig konflikt fick Vänsterpartiet släppas in i samarbetet, och två år efter det förlorade den rödgröna koalitionen valet 2010. Några veckor senare sprack samarbetet, knappt innan man hunnit fira läderbröllop. Det blir sällan som man tänkt sig i kärlek och politik.
2014 är inte första gången de rödgröna lägger budgetar ihop. Efter valet 1998 inledde S, V och Mp ett nära samarbete och lade 16 statsbudgetar tillsammans. Men att förhandla om en budget och tillsammans sitta i regering är ljusår ifrån varandra. Därför blir också framtiden för det rödgröna projektet något luddig. Det fanns ingen gemensam valplattform innan valet i höstas, inte heller några utfästelser om ömsesidig kärlek som ska sträcka sig över regeringsmakten och decennier. För utomstående verkar det snarast som ett bekvämlighetsäktenskap. Man fattade tag om den som stod närmast för att inte behöva vara ensam när musiken tystnar.
Här behöver Löfven, Romson, och Fridolin ta en rejäl funderare. Är det rödgröna samarbetet långsiktigt? Då måste man börja arbeta fram gemensamma plattformar och tydligare utveckla gemensam regeringspolitik, parallellt med partiernas egna politiska program. Är det rödgröna samarbetet enbart en regeringskoalition vars villkor omförhandlas vart fjärde år? Då måste det tydliggöras, innan partierna slingrar sig tätare om varandra.
Det blev inget tolvårigt äktenskap mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet för sex år sedan. I alla fall inte då. Men det nya rödgröna samarbetet, som lyckats med vad det förra inte klarade av, verkar ha förutsättningarna för att klara sig. Men hur blir det med Stefan Löfvens uttalade mål att spränga blockpolitiken? Decemberöverenskommelsen ger effekten att blockpolitiken låses fast än mer de närmaste fyra åren. Vi kan nog enas kring att blockpolitiken är den största vinnaren det här valåret, med Sverigedemokraterna som god tvåa.
Det rödgröna samarbetet på Gotland är också intressant att titta närmare på. Det finns en rörande konsensus mellan de rödgröna partierna att man behöver varandra för att handlingskraftigt regera över Regionen. Också på Gotland ter sig blockpolitiken fortfarande cementerad, utan ljusning i sikte. Men eftersom att SD fortfarande knappt sagt god morgon i regionfullmäktige, de rödgröna har egen majoritet, och Moderaterna har lite själavård att ägna sig åt så verkar det som om blockpolitiken på ön står sig fast en mandatperiod till.
Inom en överskådlig framtid kommer partierna ligga kvar i sina blockpolitiska skyttegravar. Under den tiden kan vi nog inte förvänta oss några dramatiska framgångar i den svenska politiken. Men den dagen blockpolitiken spricker, och det kommer den att göra, då kommer politiken att bli verkligt intressant.