I torsdags började den borgerliga alliansen kratta manegen för ett regeringsövertagande. Först lät man meddela att oavsett valutgång kommer de att lansera sin egen kandidat till posten som talman. Detta bryter mot den praxis som moderaternas dåvarande gruppledare i riksdagen, och sedermera partiledaren, Anna Kinberg Batra så heligt höll fast vid talmansvalet efter valet 2014.
”Den fasta praxis som etablerats i varje val sen 1982 med rötter redan i Thorbjörn Fälldins (C) principdeklaration från 1976 är att talmannen hämtas från det största partiet i den största grupperingen efter valet.”
Därför, fortsatte Kinberg Batra ”hedrar vi i dag den praxis som vuxit fram under decennier och som hållit över fler regeringsbildningar.” Detta genom att då avstå från att nominera någon motkandidat.
I dag snart fyra år senare verkar de borgerliga partierna inte vilja hedra någon praxis. Eller så menar de redan nu att den större grupperingen även innefattar Sverigedemokraterna.
Varför är då posten som talman så viktig att de borgerliga partierna är villiga att frångå den praxis de själva initierat genom Fälldins principdeklaration?
Jo, det är talmannen som utser vem som ska få möjlighet att bilda regering. Om talmannen gör det på bästa möjlig sätt tar hen ingen som helst hänsyn till vilket parti som hen representerar, men det är knappast därför alliansen är villig att frångå en över 40 år gammal praxis. De vill ha en av sina egna som talman.
I torsdags gick alliansen också ut med att de tänkte sig släppa in Sverigedemokraterna till höga poster som ordförande och vice ordförande i de olika utskott som finns. Vem eller vilket parti som får de olika ordförandeposterna i utskotten har tidigare det vinnande blocket fått utse och fördela. Att alliansen nu, så här tidigt innan valet, och i samband med uttalandet kring utnämnandet av talman, öppnar upp för att ge SD tunga poster kan inte se som annat än ett försök att få SD att rösta på deras förslag till talman. Jag ser det också som en normalisering av SD, något som tidigare både Centerpartiet och Liberalerna varit starkt emot. Nu verkar Liberalerna inte ha varit med på tåget från början och Jan Björklund var under fredagen ute och tog tydligt avstånd från att öppna upp för att ge SD tunga utskottsposter.
Men Centerpartiets gruppledare i riksdagen Anders W Jonsson sa i torsdags till Sveriges Radio att:
”Vi tycker att det är ganska rimligt att väljarnas röst också får genomslag på hur riksdagen sedan organiserar sitt arbete.” Dagen efter Anders W Jonssons tydliga ställningstagande försökte Centerpartiets ledare Annie Lööf släta över det hela så gott hon kunde. Det är tydligt att de borgerliga partierna normaliserar SD mer och mer för varje dag och inte backar för att ge dem större inflytande förrän kritiken blir för stor.
Tydligen är det så viktigt att ta över regeringsmakten att Alliansen väljer att ta stöd av ett parti som vill assimilera de som inte anses tillräckligt ”svensk” och som inte anser att judar och samer är svenskar. Ett parti som Annie Lööf senast i går, fredag, beskrev som: ”ett främlingsfientligt parti med rötterna i nynazismen.”
Det misstaget, att släppa in ett nazistiskt parti i finrummen, gjorde borgerligheten i Tyskland på 1930-talet. Är de borgerliga i Sverige nu på väg att göra samma misstag?