I sin desperata jakt på enighet har de borgerliga bestämt sig för att hota med misstroendevotum mot finansminister Magdalena Andersson (S). Säkerligen har de borgerliga partiledarna läst en grundkurs i psykologi och lärt sig att ingenting enar en brokig grupp som en yttre fiende.
Misstroendevotum, som innebär att riksdagen röstar om förtroendet för en enskild minister, är ett sällan använt vapen i svensk politik. Riksdagen har röstat om ett misstroendevotum endast sju gånger sedan slutet av femtiotalet. Inte en enda gång har det gått igenom. Det är alltså detta sällsynta, och mycket allvarliga, parlamentariska fenomen som alliansen nu använder som ett alldagligt hot mot ministrar som driver politik som alliansen inte gillar.
Och innan en borgerlig företrädare kommer viftande med någon dammig aftonbladet-artikel från förra mandatperioden – det här är inte under några omständigheter samma sak som när Sverigedemokraterna röstade likadant som de rödgröna i skatteutskottet 2013. Det här är att aktivt förlita sig på ett parti med nazistiska rötter för att fälla enskilda statsråd och aktivt sabotera regeringens arbete. Är det den regeringsduglighet alliansen vill visa? Är det så man vill ta ansvar för Sverige?
Alliansen – som inte enats om en budget sedan valet 2014 – vill använda ett av parlamentarismens viktigaste verktyg för att hålla ministrar ansvariga för tjänstefel som ett politiskt redskap. Till vilket brott är Magdalena Andersson skyldig? Att som socialdemokratisk finansminister driva socialdemokratisk finanspolitik?
Annie Lööf (C) har surfat på en gynnsam väljarvåg – till lika delar för sitt starka avståndstagande från SD, och för Moderaternas genomklappning. Vad säger de ljusblå liberala väljare som strömmat till Lööfs parti om att hon nu, eventuellt, med Sverigedemokraternas stöd vill skapa parlamentariskt inferno?
Och vi ska inte glömma att vi har två partiledare med ytterst otydligt mandat i alliansen. Anna Kinberg Batra (M) klarade sig med nöd och näppe undan att tvingas avgå för några veckor sedan. Hotet hänger alltjämt över henne – fixar hon inte siffrorna för
Moderaterna snart har Moderaterna en annan partiordförande innan jul. Och Jan Björklund (L) har utmanats av Birgitta Ohlsson (L) – en partiledarstrid som kommer att ta några månader att reda ut. Mitt i allt detta vill alltså alliansen bruka ett av de tyngsta verktyg riksdagen har för att hålla ministrar ansvariga för att de missbrukat sitt uppdrag. Låter det som regeringsduglighet?
Det råder ingen tvekan om att alliansen gör detta av valtaktiska skäl – hur gärna de än vill få oss att tro att det är för att de ogillar den ytterst låga flygskatten, eller höjningen av inkomstskatten med en dryg hundralapp. Frågan är bara vad de borgerliga väntat sig för resultat.
Det här kommer att sätta en farlig praxis i Sveriges riksdag – en som närmast liknar hur de tea party-influerade republikanerna betett sig de senaste sju åren. Och man kan ju knappast hävda att det varit gynnsamt för republikanerna.