På almedalsveckans femte dag meddelade finansminister Magdalena Andersson att man, om Socialdemokraterna vinner nästa val, kommer att skjuta till 20 miljarder till välfärden under nästa mandatperiod. Direkt påföljande finansministerns besked meddelade den moderata finansministerkandidaten Ulf Kristersson att 20 miljarder troligtvis inte kommer att räcka. De politiska budkrigen blir allt vanligare - i vissa fall har det politiska samtalet snarast reducerats till en auktion.
I försvarspolitiken har olika miljardbud haglat från partierna, tills Liberalerna drämde till med 28 extra miljarder fram till 2020.
I polisfrågan har partierna budat över varandra i antalet polisanställda som kåren ska växa med de närmaste åren. Nu verkar slutbudet ha stannat på 10 000 ytterligare anställda. Som väljare är det bitvis förvirrande att följa med i riksdagspartiernas sifferexerciser. Snarare kanske man ska tolka de politiska budgivningarna som tecken i tiden, för att förstå åt vilket håll den politiska vinden blåser.
Det kan vara så - och detta är ett ytterst försiktigt ”kan” - att vi rör oss mot ett skifte i den politiska debatten. Efter drygt två år av kapplöpning om vem som är tuffast och hårdast, kanske vi äntligen börjar bemöta ett av de mest allvarliga, men minst omdiskuterade, problemen i Sverige. Rekryteringsbehovet i välfärden är redan i dag stort, men kommer att växa över tid. SKL uppskattade 2015 att det mellan 2013 och 2022 behöver rekryteras drygt en halv miljon i offentlig sektor. Bara vården och omsorgen skulle det innebära ungefär 230 000 nyanställda, om inga förändringar görs i bemanning och arbetssätt.
Ulf Kristersson har därför naturligtvis rätt i att 20 miljarder inte kommer att vara tillräckligt för att både upprätthålla kvaliteten, utveckla välfärden, och möta rekryteringsbehovet. Vad Kristersson däremot saknar är den praktiska politiken för att åtgärda problemen.
Att konfliktlinjen flyttas till att handla om nödvändiga välfärdsinvesteringar är viktigt, men några perspektiv saknas. De framtida välfärdsinvesteringarna måste vara ett statligt ansvar, de kan inte lämpas över på kommuner och landsting att själva sköta. Det skulle innebära stora höjningar av kommunalskatten över hela landet, och de regionala klyftorna skulle med stor säkerhet bestå. Därför är socialdemokratins 20 miljarder ett bra första bud - men slutnotan kommer att behöva landa på en betydligt högre summa om välfärden ska hålla en god kvalitet. Dessutom behövs stora strukturella reformer av hur vi organiserar välfärden. En genomgripande regionreform med färre landsting som följd, är ett bra exempel på en sådan åtgärd. Att hantera den digitalisering av vården som just nu sker är ett annat. Vårdappar och nätdoktorer, varvat med ny medicinsk teknik, ger redan nu stora konsekvenser. Förbättrad arbetsmiljö, rätt till heltid, och försök med arbetstidsförkortning borde införas för att skapa drägligare arbetsvillkor i välfärden.
Men i väntan på att den politiska debatten handlar om de konkreta förslaget fortsätter budgivningen.