Min årskull och kullarna omkring var rätt stora. I Slite skola, som då hette Lännaskolan och numera heter Solklintsskolan, var det på den tiden två klasser i varje årskull på låg- och mellanstadiet. Vi var med andra ord rätt många barn i området där jag växte upp.
Som alla andra barn såg vi upp till de som var äldre och ville gärna leka med dem. Några av de ”stora pojkarna” var rätt bra på att utnyttja den ställning som de då fick. De ställde krav på oss yngre för att vi skulle få leka med dem. Krav som ofta gick ut på att vi skulle göra något de sen kunde skratta till. När vi sen, motvilligt, utfört kravet, som innebar olika grad av förnedring, fick vi rätt sällan leka med dem ändå.
Jag upplever att Centerpartiets och Liberalernas beteende, genom att ställa orimliga krav på Socialdemokraterna, påminner en hel del om det beteende som de stora pojkarna i min barndom hade. De utnyttjar sin ställning och sin makt med att försöka förnedra Stefan Löfven och Socialdemokraterna.
Vill du leka med oss måste du springa naken runt kvarteret, äta sand eller busringa på arga farbrorns dörr, är nu utbytt mot sänkta löner för vissa grupper, försämrad arbetsrätt och en bostadspolitik som driver upp hyrorna. C och L vill att Socialdemokraterna ska förnedra sig genom att driva en politik som går tvärt emot den politik S står för. Tvärt emot den politik som S gick till val på.
Frågan är vad Centerpartiet och Liberalerna vill med att leka de stora pojkarnas lek? Vill de visa sig tuffa inför sina kamrater i Moderaterna och Kristdemokraterna och inför väljarna? Är då översittarfasoner rätt väg att visa sig tuffa på?
Sverige behöver inte politiker som bröstar upp sig, Sverige behöver politiker som tar ansvar. Det skulle med andra ord vara betydligt klädsammare om de försökte lösa det dödläge som råder på det politiska riksplanet. Nu börjar det bli dags att välja sida. Nu börjar det bli dags att vi får till stånd en regering som kan börja jobba med de utmaningar som landet har.
Om det innebär att Stefan Löfven, Ulf Kristersson eller någon annan blir statsminister börjar få allt mindre betydelse, för oavsett vem som blir vald måste förhandlingarna dras igång omedelbart.
Det finns många frågor som behöver diskuteras och lösas. Vi behöver en långsiktig asylpolitik, en skatteomläggning, mer resurser till välfärden, men också till polis och försvar. Alla dessa frågor förblir obesvarade och lösningarna lyser med sin frånvaro, så länge vi inte får någon ny regering.
Visserligen behöver demokratin få ha sin gång, och visst gör det ont när knoppar brista, men lite drivhuseffekt vill jag nog se för att alliansknoppen ska brista lite snabbare.
Just nu finns det bara ett parti som öppet visar sin förhandlingsvilja, och det är föga förvånande Socialdemokraterna. Stefan Löfven (S) må ha kort erfarenhet från toppolitiken, men som förhandlare förstår han vikten av att ta de kravlistor som C och L lämnat över på största allvar. Löfven vet att förhandlingar handlar om att ge och ta, vilket även de 26 blocköverskridande överenskommelserna som regeringen slutit under mandatperioden visar på. Nu är det upp till C och L att visa korten. Leker de bara de stora pojkarnas lek eller vill de ta ansvar för landet?