Fidel Castro avled i helgen 90 år gammal. Som socialdemokrat har jag haft ett jobbigt förhållande till Castro och Kuba. Jag kan aldrig acceptera diktaturer oavsett av vilken anledning ledarna ”valt” att ha det totalitära styret.
För jag vill att all makt skall utgå från medborgarna. Så oavsett hur Castro och Kuba lyckats med sin variant av kommunism är jag helt emot själva statskicket. Men som socialdemokrat kan jag även gilla det Castro lyckats med i sitt samhällsbygge.
Ett bygge som på några få, men viktiga, detaljer skiljer sig på ett positivt sätt från många andra länder, även erkända demokratier. Den kubanska sjukvården och det kubanska utbildningssystemet. De är båda välutvecklade och av mycket bra kvallitet, och för alla.
Sen min tid i SSU på 1980-talet har jag även gillat att Kuba gått sin egen väg trots det sätt som USA behandlat ö staten. Det handelsembargo som USA har mot Kuba sen 1962 har inte hjälpt det kubanska folket. Varken till bättre liv eller till att ge dem ett mer demokratiskt samhälle.
President Obamas närmanden har tänt ett hoppets ljus, men efter Trumps valvinst och hans uttalanden om att dra tillbaka de lättnader av handelsembargot som Obama beslutat om, känns det inte bra.
Radio Gotland rapporterar om att de personliga assistenterna som till årsskiftet kommer att gå från att vara anställda i regionen till att vara anställda i ett privat företag riskerar att förlora lön på upp emot 5 000 kronor per månad, efter skatt. Orsaken är att det skiljer i villkor mellan de olika kollektivavtalen.
Bakgrunden är att socialnämnden beslutat att spara pengar. Personliga assistenter ersätts genom LSS och då via Försäkringskassan. Den ersättning som regionen får, från FK, för de uppdrag de har räcker inte, och verksamheten går fyra till fem miljoner kronor back årligen. Här ser vi ett exempel på hur de privata aktörerna har möjlighet att ge anställda sämre villkor än vad det offentliga får göra.
Det som gör detta mer problematiskt och svårbegripligt är att det är samma fackförbund som har förhandlat fram bägge kollektivavtalen. Men det finns anledningar till varför det ser ut som det gör, och jag lär återkomma till detta.
I min ledare i lördags gav jag min syn på den i mina ögon bra affär som regionstyrelsens rödgröna majoritet röstade igenom förra veckan. Beslutet innebär att den fastighet som inrymmer Campus Gotland och Almedalsbiblioteket ska säljas.
I ledaren kallade jag köparen, Uppsala Akademiförvaltning, för något annat vilket jag beklagar. I debatten har kritikerna ofta nämnt att den rödgröna majoriteten gör detta för att rädda ekonomin, men kritikerna nämner i nästa andetag att affären borde ha lagts ut och sålts till högstbjudande.
Jag får inte ihop de två argumenten. För om den rödgröna majoriteten verkligen bara såg till att få in pengar, så hade de väl sålt till högstbjudande utan att bry sig om vem det skulle bli. Men då Campus Gotland Uppsala Universitet är så viktigt för Gotland är det oansvarigt att sälja till vem som helst.
Köparen ska vara rätt, vilket Uppsala Akademiförvaltning är, annars hade det varit bättre att regionen behåller fastigheten, även om den går med underskott.