I första valet till nya enkammarriksdagen 1970 var Moderaterna minst av de då tre borgerliga partierna. Det blev partiet redan i valet 1968.
Samhällsutvecklingen med vänstervågen gick emot Moderaterna, som 1969 bytt namn från Högerpartiet. Med nya partiledaren Gösta Bohman i slutet av 1970 drev partiet en tydligt högerliggande politik.
Motstånd mot höjda skatter, mot statlig och kommunal byråkrati och för ökad liberalism på ekonomiska området gav ökat väljarstöd. Partiet gick från drygt 11 procent 1970 till drygt 15 procent 1976 och blev 1973 näst största borgerliga parti.
1976 kom M med i nya borgerliga trepartiregeringen. I valet 1979 blev partiet störst av de tre borgerliga partierna. Det hamnade i regeringsställning igen. Men avstod från statsministerposten trots sin storlek.
1981 lämnade M trepartiregeringen. Men agerade så att de andra två borgerliga partierna kunde fortsätta regera till valet 1982. Det valet förlorades av de borgerliga partierna. Socialdemokraterna blev större än dem.
Men det hade gått bra för M, under den sedan 1981 nya partiledaren Ulf Adelsohn. Partiet fick 23,6 procent och hade fördubblats sedan 1970.
Hösten 1982 kom det kristdemokratiska partiet CDU (och syskonpartiet CSU som bara finns i Bayern, där CDU inte finns) i Västtyskland i regeringsställning. Ihop med liberala FDP.
De borgerliga partierna (i parlamentet) var färre i Västtyskland än i Sverige. Om man ser CDU och CSU som ett parti var de två, där det andra var liberala FDP, som var på runt tio procent i valen.
Bland Moderaterna talades det om att partiet borde anamma en CDU-strategi och bli ett parti på runt 35 procent. Det skulle kräva att M gick åt mitten. Partiet skulle dock därmed öppna högerflanken för konkurrens och i värsta fall ett nytt parti.
I Sverige fanns redan två partier i riksdagen mellan S och M. Men i Västtyskland fanns bara ett parti, FDP, där. Det gav större utrymme närmare mitten för CDU.
En högerutmanares uppstickande försvårades i Västtyskland av en hög småpartispärr, på fem procent.
M gick inte mot mitten på 80-talet, utan åt höger, i ekonomiska och sociala frågor. Nyliberalt systemskifte, med sänkta skatter var M-politiken i valet 1985. M minskade i väljarstöd.
Än mer tappade M i valet 1988, men behöll positionen som största borgerliga parti. Även i valen på 90-talet låg M tydligt till höger.
Men efter valet 2002 ändrade M sin politik till något som framstod som mer mittenliggande. Det skedde med den från 2003 nya partiledaren Fredrik Reinfeldts, och några till personers, politikomläggning till Nya Moderaterna och Nya arbetarpartiet. Det gav framgång i valen 2006 och 2010.
CDU-strategin förverkligades. Nu är den övergiven. Och M har fått en högerutmanare i SD, kanske två i och med att KD nu kan anses ligga tydligt till höger.
M är nu i ett svårt läge. Lägger partiet sig tydligt till höger, vilket tecken tyder på att det gör, och accepterar SD som stödparti för eventuell regering med M riskerar M att minska till runt 15 procent. Väljare går i så fall från M till C eller L.
CDU-strategin kräver för övrigt en politik med en bra offentligt finansierad välfärd. Då finns inte utrymme för skattesänkningar.