En röd, eller kanske rödgrön, tråd i svensk politik är breda, blocköverskridande uppgörelser när landet står vid ruinens brant.
På 1930-talet, under den stora depressionen, när massarbetslöshet och jordbrukskris var på god väg att skapa irreparabla ekonomiska och sociala sår gjorde arbetarrörelsen och bonderörelsen upp om den ekonomiska politiken. Socialdemokraterna fick igenom förslag om stora offentliga stimulanser och skapandet av beredskapsarbeten med avtalsenlig lön. Bondeförbundet, som vi i dag känner som Centerpartiet, fick se flera förslag om offentligt stöd till jordbruket bli verklighet. På så vis kunde en total ekonomisk kris om inte avvärjas, så lindras.
På 1990-talet, efter den finanskris som pressade upp räntan till 500 procent, och som resulterade i att staten räddade bankväsendet från kollaps, ingick socialdemokratin och centerrörelsen en uppgörelse om formerna för den ekonomiska politiken. Det finanspolitiska ramverket är en frukt av detta samarbete.
Både på 30-talet och 90-talet såg de politiska ytterkanterna möjligheter att avancera. Tokfransarna i Ny Demokrati rusade in i riksdagen och kommunfullmäktigen över hela landet i valet 1994. På 1930-talet växte den internationella fascismen och Sverige var inget undantag. Att det politiska systemet i tider av kris kunde fungera och visa handlingskraft är en viktig anledning till varför extremhöger och extremvänster haft tämligen svårt att få fast mark under fötterna i det svenska politiska landskapet. Hur står det till med den saken 2017?
Den globala ekonomin i allmänhet och den svenska ekonomin i synnerhet har återhämtat sig relativt bra sedan finanskrisen 2008. På makronivå, i alla fall. Runt köksborden är det fortfarande många som har svårt att få den ekonomiska vardagen att gå ihop.
Ingen av dessa överenskommelser var nog särskilt lätta att ingå. Det krävde stora uppoffringar av båda sidor, och alla berörda tvingades släppa en hel del politisk prestige. Klimatet för sådana uppgörelser i vår tid verkar bistert, även om de skulle behövas mer nu än på väldigt länge.
I takt med ett mer instabilt politiskt läge har Sverige en betydligt högre arbetslöshet än vad vi behöver ha, särskilt i vissa grupper på arbetsmarknaden. Vilket läge detta skulle kunna vara för socialdemokratin och centerrörelsen, med flera, att göra upp om en kraftfull ekonomisk politik för lägre arbetslöshet och mer stabilitet! Tyvärr, som sagt, verkar det svårt att få till stånd i nuläget. Då skulle partierna i alla fall kunna börja samtala om en genomgripande skattereform. Det skulle vara bra, både för ett skattesystem som blivit mer av ett lapptäcke än heltäckande, och för den politiska stabiliteten.
Sen är det ju detta med mandatmatten. På 30-talet och 90-talet räckte Socialdemokraternas och Centerpartiets mandat för att nå en majoritet i riksdagen. I dag skulle det knappast räcka, centerns starka opinionsläge till trots. Troligtvis skulle fler partier behöva inkluderas i en överenskommelse för att den ska bli stabil övertid. Socialdemokraterna och Centerpartiet skulle tillsammans med Miljöpartiet och Liberalerna inleda samtal om en skattereform. Det vore bra för Sverige.