Första gången reagerade jag, men släppte det i den efterföljande heta diskussionen. När det hände häromdagen igen, hajade jag till. Vid ett flertal tillfällen har jag varit i samspråk med personer - som jag upplever som både pålästa och samhällsintresserade - som hänvisar till Facebook som källa till en nyhet. Detta när jag frågat: ’är det verkligen sant? Var har du läst det?’.
Jag använder själv Facebook och tycker att fenomenet under sina bästa dagar är ett suveränt kontaktforum, medan det under sina sämsta enbart är en gigantisk skvallercentral. Något nyhetsmedium är det hur som helst inte och det ansvar Facebook tar för det som sprids, får väl ändå betecknas som lindrigt.
Varför då denna min oro för Facebook? Givetvis med tanke på valet, men min oro sträcker sig längre än så. I dag finns en majoritet av svenskarna - mer eller mindre aktiva - på Facebook. Det gör Facebook till ett oerhört kraftfullt verktyg, i både rätta och orätta händer. För det cirkulerar ju en himmelens massa grejer på forumet ifråga, både sant och falskt, nyheter och skvaller, privat och offentlig information.
Sedan tidigare är det känt att Facebook aktivt användes för att styra resultatet i det föregående amerikanska presidentvalet. Flera svenska myndigheter har flaggat oro för otillbörlig påverkan i kommande allmänna val och regeringen sjösätter åtgärder mot så kallade ’fake news’. Utmärkt, men det kan omöjligt stanna där. Utvecklingen så som den nu ser ut, kräver något i stil med en folklig resning. För förnuftets skull. För rätten till korrekt information.
Våra traditionella medier som radio, tidningar och TV gör ett utmärkt jobb trots tajta budgetar (och tack och lov ser presstödet ut att höjas med 20 procent fram över) men det krävs ju något också av oss andra, av dig och mig. Det krävs mer källkritik, helt enkelt. Att vi tänker oss för innan vi delar grejer på Facebook och i andra forum, att vi tar oss tid att kolla upp, att vi ifrågasätter när något låter orimligt. Det är viktigt för oss här idag, det är viktigt för dem som nu växer upp. Kritiskt tänkande är bland det bästa vi kan rusta våra barn och barnbarn med, men det kräver ju att vi själva gör resan först.
Skolan har självfallet en central roll i att utveckla barn och ungdomars kritiska tänkande och jag vet att svenska lärare sliter hund med det här, inte minst för att barn och unga av idag överöses av sådana kopiösa mängder budskap varje dag. Budskap som ska sorteras, somligt fördjupas, annat förkastas. Just där kan vi alla vara behjälpliga. Alla vi som i olika situationer möter barn och unga kan hjälpa till och guida; inte bara rakt av att döma av vad vi tror är sant eller falskt, utan helst - om bara möjligt - kolla upp tillsammans, resonera kring rimlighet.
Ja, det låter tidskrävande, och det är ju just tiden som spökar när vi pratar om riktiga och falska nyheter - att ta sig tiden att ta reda på om det stämmer och vad syftet är med att sprida dem. Att åstadkomma förändring kommer med att andra ord att kosta. Kosta av din och min tid. Bättre investering i det uppväxande släktet går väl dock knappt att tänka sig, eller hur?
Låt oss rusta oss själva och varandra med rejäla doser källkritik! Helst igår.